Med bil till Nepal

Igår såg jag filmen Autolla Nepaliin. Hade hört en del om filmen men blev verkligen positivt överaskad av slutprodukten.

Filmen är en dokumentär om ett gäng killar som tillsammans beger sig på sitt livs resa. En av killarna har nämligen fått för sig att han ska åka med bil till Nepal för att hjälpa de kastlösa där. Hela projeltet bekostas av insamlade medel och sponsorering och det material som skapas för vloggen på fb-sidan blev en hellång biofilm.

Det är svårt att sammanfatta filmen. Den är hisnande vacker och gripande samtidigt som den lockar till skratt. Sällan applåderas det efter en film i en biosalong men den här gången skedde det. Se filmen. Intäckterna går oavkortat till de kastlösa i Nepal och uppbyggandet av skolor där. Tur att man kan stöda genom att dela killarnas resa. Själv sku jag inte fixa att köra bil till Nepal t/r.

Bara tuffa killar gråter offentligt.

Hoj, Hbl - eller KSF Media

Nu har jag försökt och ansträngt mig. Att läsa tidningen på nätet.

ÅU och Lehtiluukku funka ganska fort på mig. Läser den nästan uteslutande på plattan numera. Men inte Hbl. Varför?

Tror det handlar om att Hbl ger mig de där djupdykningarna. ÅU läser jag för att vara ajantasalla med vad som är på G lokalt. Hbl läser jag mer för att veta vad som på det kulturella planet händer i svenskfinland. Eller iofs också på det politiska planet. Men rubrikerna får jag via andra kanaler. Jag vill läsa de långa artiklarna. Inte snabbskumma. Dessutom är Hbls läsprogram fruktansvärt trögt, i alla fall med androidsystem.

Men sen. Hbl kväll. Vad är det? Vart vill man nå? Vem vil man nå? Vad vill man erbjuda? Det jag sett är nånslags halstringsbilaga mellan huvudtidningarna. Något som ska hålla läsaren jämnvarm. Artiklar som lika gärna kunde vänta till nästa dags tidning. Å Studio HBL. Jag ids inte en kommentera dessa Pirkka-knep. Men intervjuerna eller debattprogrammen? Jag vet int. Men nä.

Jag sku gärna läsa dessa intervjuer, det hänger inte på intervjuteknik. Det hänger inte på gästerna i studion. Det handlar om den enkla studion. Scenografin. Kameraföring och klipp. Jag kan förmoda att budgeten knappast är stor och man gör så gott man kan men nä. Om nu KSF ska spara, så spara nu för allt i världen inte på det ni är världsbäst på. På att skriva inriksenyheter på svenska och på att skriva utikesnyheter ut den finlandssvenska vinklingen. Allt annat är bara krus. Å brus.

Sluta slänga pengarna på sånt som andra gör bra och lyft upp det som ni är enastående på.

Skriv. Finlandssvenska. Högkvalitativa. Juttun.

Varför vill en ha barn?

Ifall man är i beråd att adoptera barn lär man ska bli ställd inför frågan: "Varför vill du ha barn?"

Med jämna mellanrum dyker frågan upp i mitt huvud och jag har inget svar på den. Jag kan skatta mig lycklig som har tre barn utan att ens behöva reflektera över frågan. Varför jag ville ha dem vet jag inte, men en sak är säker, utan dem vill jag inte vara. <3

Servicetjänster

När blev det så att makten finns hos dem som ska serva andra instanser? I det kommunala verkar det ibland så. De som producerar verksamhet ska niga och buga för fastighetsverket. Fastighetsverket tycker en bara är till besvär då det ska hängas en krok där och bytas en lampa här. Nå, dom ska väl tacka f*n för det. Utan verksamhet lär de bli sysslolösa, läs: arbetslösa.

Men hur är det så, kan man undra? Jo, för de som producerar verksamhet är bildning, sociala enheten och kulturen. Läs: jobbiga tanter. De som sysslar med fastigheterna är: maktinnehavarna, dvs männen. Så då ett arbetsuppdrag kommer är det en tant, som med en kvinnas list efter långt övervägande ber om en tjänst och mannen bestämmer om det är värt att åtgärda, om hans dyrbara tid kan ödslas på sånt. Att mannen och kvinnan är på totalt olika nivå i den kommunala hierarkin har absolut ingen betydelse. Vad det verkar i alla fall.

Ruuhkavuodet

I gårdagens Efter Nio sa Sampo Sarkola något som gjorde att det klinga till i mig. Det var i stil med att tänk att då man just e där mitt i livet, har tusen idéer som ska verkställas, man e på hugget och helt maxad. Just då kommer ungarna å man inser att man int kan göra allt det där.

I mig blev det lite som då en dj med våld stannar lp:n. Ni kan ljudet. ... man inser att man int kan göra allt det där... ekar i mig.

Med tredje barnet börjar insikten nå mig och jag är - nästan - du med att dygnet har 24h. Också mitt dygn.

Skoldagens längd

Vi lever i den uppfattningen att det lilla barnet som börjar i åk 1 inte kan ha längre skoldagar än 4 max 5 timmar. Å sen orkar hen hänga på eftis 5 timmar efter det. Å så ska hen ha en massa hobbyer också. Juh.

Det är dags att tänka om. Skoldagens längd är som på 70-talet. De fanns det ännu många hemmamammor. Idag ser det annorlunda ut. Läs den här artikeln, tex.

Efter nio

Den som tror sig hitta en uttömande analys av Yle fems nysatsning Efter Nio kan sluta läsa här. Hann endast se de två första gästerna. Det jag däremot vill peka på är Hjallis Harkimo och hans gubbfasoner. Han hade som uppdrag i studion att kommentera en arbetsintervju. Det jag hakade upp mig på att då Hjallis påpekar hur han gör på en arbetsintervju, då antog han utan avvikelse att intervjuoffret skulle vara en han. Han sa sånt som: "Jag försöker få honom att.." Jag vill se om han..." och så vidare. Man må bagatellisera det här men om Hjallis Harkimo är den vi tror att han är är det inga bagateller vi pratar om. En man med sådan ekonomisk makt skulle bra kunna utgå från att exempelvis Jokerits nya VD kunde vara dn kvinna. Och anvåndandet av ordet hen passar utmärkt i ett dylikt läge om omskrivningar känns klumpiga.

Nu spotta Arena-appen ut min innan intervjudelen var klar men  jag önskar och hoppas att Sonja eller Mårten ifrågasätter det här inslutet av intervjun.

Väntar på tillfälle att se programmet i sin helhet. Mårten Svartström ocb Sonja Kailassaari är ett utmärkt programvärdspar.

Om att håna kristna genom ett regnbågssträck

Känner att den här bloggen borde bjuda på ett resonemang om journalisten som gjorde bort sig på de kristas räkning. Men det är för hett. Ute. Orka.

Tänker snarare att alla syndfria må slänga första stenen. Under tiden slår vi upp 1 Kor 13:11 och sjunger Psalm 3.

Word!

Det finns inget att tillägga.

http://emmaeklund.se/2014/07/10/inte-alla-man-men-daremot-alla-kvinnor/

Män som dumpar

Män som dumpar sina fruar för en yngre. Jag kan bara inte förstå. För de tenderar ju inte dumpa en art fru utan också barn och det ekonomiska ansvaret. Å ingen verkar stå på barrikaderna och skrika att också män är vuxna och också män bör ta ansvar. Å den nya kvinnan, hon är den som till sist får skulden, dessutom. För mannen tycks ju sakna egen vilja och kan således inte skuldbeläggas?

Var är ni alla män som blir beskylda för detta. Varför stiger ni inte fram och försvarar ert beteende?

Mitt huvud snurrar som en gsm-telefon utan täckning. Söker söker söker och försöker hitta förklaringen till varför det är så här. För jag vill ju inte tro på det pustlustiga uttrycket: Skillnaden mellan pojar och män är priset på deras leksaker.

Ärkebiskop emeritus John Vikström sa i Gamla onsdag att en man är en mansperson som insett att man har ett ansvar också för andra, inte bara för sig själva.

Flera bekanta vittnar om att deras män svikit inte bara dem utan deras barn och sitt ekonomiska ansvar. Oscar Ohlis pratar som det i sitt sommarprat.

Kan nån pojke i manskropp nu snälla förklara åt mig hur det kan vara så här? Det måste ju vara frågan om ett missförstånd? Och är det inte det hoppas jag innerligt att jag kan ge över ansvaret åt mina egna pojkar i tid så de inte förblir pojkar.

I väntan på att nån förklarar det här åt mig fortsätter min hårdskiva att scanna scanna scanna. För det kan ju inte vara så att män int behöver ta ansvar? Och är det så kan vi kvinnor inte se på honom som en cassanova utan se på honom som det han är, en förvuxen pojke, en looser.

Peppe Öhman: Vackra människor

Tänker inte ge mig i kast med vare sig referat eller recension men däremot en reflektion. Eller kanske två.

När blev det så att some-terminologi blev en del av vårt vokabulär i stället för att vårt vokabulär används i some-terminologin? Att för ett antal år sen kunde inte ett förhållande ha definierats som It's complicated, t.ex.

Hipstermodet ändras så snabbt så jag är rädd att Peppes bok känns out om bara något år även om temat förhållanden är äldre än gatan själv. Känns nästan som texten föråldras i skrivande stund. Vet inte hur man sku undvika det.

Säger inte att boken är dålig utan bara noterar detta. Läs boken själv.

It i undervisningen

Den här artikeln är skriven ur elevperspektiv och handlar om dator i undervisning. Dålig sådan.

Jag håller med skribenten och jag är bekant med fenomenet, både ur elev- och lärarperspektiv. Däremot är lösningen inte att återgå till enbart katederundervisning. Lärare, mig inklusive, måste däremot lära sig undervisa hur datorn ska användas och ge uppgifter som är mer specifika och mer handledda. Dessutom MÅSTE vi lära ut att en deadline är en deadline. Det att studenter inte klarar av att hålla deadlines är nämligen ett av de stora problemen på universitetsnivå.

Jag hade en f.d. kollega som krävde att uppsatsen sku vara inlämnad på deadline, om så i hens postlåda kl 24 på natten, annars sjönk vitsordet ett steg för varje dag. Konstigt nog är vi kolleger imponerade. Borde inte det vara självklart att man lämnar in arbetet innan (märkväl INNAN) deadline? Och efter det är det underkänt?

Ja visst. Ju. Men som i datorspel kanske en bara inte kommer upp till nästa level om en dör, på dödlinjen.

Sen, att elever fortfarande kommer undan med att kopiera texter från nätet kan nog skyllas på dålig pedagogik. Vi måste ge rubriker som gör det här omöjligt eller åtminstone svårt. Nätet finns, datorerna också. Målet med undervisningen måste vara att eleverna behärskar dessa då de går ut skolan. Vi kan inte återgå till enbart katederundervisning. Däremot bör vi hålla fast vid den också. Innan eleverna börjar "forska" (ett ord som inte alls ska användas i det här sammanhanget, anser jag) bör de besitta grundskunskap. Den traditionella undervisningen bör gå hand i hand med it i undervisningen.

Om ESC 2014

Rätt låt vann. Polen fick bakläxa i genustänk. Synthen är out om den så är cirkelformad.

Klasslärare och branchbyte

Dagens Hbl bjuder på tre sidor som handlar om klasslärare och det faktum att var tionde lärare byter jobb. Många bra faktorer lyfts fram, verkligen, men jag fastnade för Sigges kommentar. Han menar att klassläraryrket inte är statushöjare för män eftersom. Nähe, men kvinnorna vill ju vara lärare för att det höjer deras status?? Just det. Två av de tre männen som intervjuades hade dessutom varit rektorer under en lång del av sin yrkeskarriär, den tredje personen ändrade inriktning redan under utbildningsskedet.

Det skulle ha varit intressant att höra kommentarer från kvinnor som bytt karriär från läraryrket till något annat. Vilka faktorer hade de lyft fram?

Sen tycker jag det är underbar ton i det Magnus säger då han menar att man nog kan göra yrket attraktivt, men det räcker inte att säga att man får arbeta med barn.

Män och kvinnor i sminket

Jag lyssnar på Evas och Pölls pod där dom bl.a. funderar på hur mycket längre kvinnor än män sitter i sminket inför en tv-inspelning. Sen undrar man: Får kvinnan mer betalt då? Jag menar, hon avsätter ju duktigt mycket mer tid på arbetet.

Maktmissbruk

Ni vet dom där mänskorna som med ord kan klappa en på huvudet och får en att känna sig som om man var 8 år. Man vet till och med VAD det är de säger för att få en att känna sig så. Varför sträcker man inte på ryggen för att helt sakligt säga: Jag vill inte att du säger så här? Eller Jag går inte med på att du behandlar mig så här? Eller Jag känner att du vill klappa mig på huvudet men jag är ingen hund?

Man, jag menar, Varför sträcker inte JAG på ryggen...

Ja, varför? Jo, för att ett maktmissbruk handlar om att den som missbrukar står i ett maktförhållande gentemot en.

Partiarkatet så starkt

Här om dagen sa vår 4-åring med ett förundrat leende: "Chefen? E de en hon? Jag trodde chefen va en han."

Happ. Typen vet knappast vad en chef är, men är övertygad om att det måste vara en han. Hur kommer det sig? Nå, det var ju bra att frågan kom på tal så fick vi den diskussionen förd.

Våld på arbetsplatsen

Idag har OAJ publiserat en arbetstrivselbarometer som pekar på baksidan av myntet. Lärarjobbet är både roligt och utmanande men man kan inte sticka under stol med att skolan inte allt igenom är en trevlig och mysig arbetsplats. Skolvåldet som numera också är verklighet i Finland gör att en lite drar öronen åt sig.

Integreringen av elever betyder att skolan är ett mikrosamhälle där precis alla medborgare är representerade. De flesta elever är sunda, väluppfostrade, glada och vetgiriga om än ibland hormonstinna men bland dessa finns också de elever som mår dåligt. Är lärarkåren utrustad för att bemöta alla dessa elever? Utbildningen ger oss pedagogiska verktyg, men ger den oss verkyg att hantera och bemöta alla dessa personer och situationer?

Det som är glädjande är att både lärare och föräldrar vill ha ett utökat samarbete mellan hemmen och skolan. Låt oss jobba på det.

Eftis och hobbyer

Det är aldrig lätt det här med vad som är lagom mycket fritidsintressen, i vilken ålder man ska börja och när det är ok att avsluta en hobby. (Jag är ju lite lagd så att det man börjar ska man avsluta.)

För någon dag sen blev det tal om vilka klubbar som ordnades i skolan då jag var liten. Jag gick i en periferiskola och vet att åtminstone flöjtklubb, 4H och församlingens juniorklubb(ar) hölls i skolan. Kanske fanns det fler också? Idag har det här med skolklubbar minskat och allt har mer och mer centraliserats.

Skolornas egen klubbverksamhet verkar ocnså tryta och jag kan inte förstå att det beror på annat än eftisverksamheten. Eftis fanns inte då jag var liten, sån verksamhet fick ordnas på annat sätt. Det måste ju ha varit helt underbart för de föräldrar som inte hade annat val än att ha barnen hemma att det ordnades klubbar. Och nog var det ju sundare med klubbverksamhet direkt efter skolan än att som idag först hänga på eftis och sen, efter det, åka iväg till klubbar eller vad det nu kan vara.

I min drömvärd skulle all fritidsverksamhet ske under eftistiden så att familjen fick vara tillsammans sen efter klockan fyra-fem då alla kommit hem. Här i stan har vi för tillfället brist på eftisplatser och med lite ommöblering kunde ett konsteftis skapas då många kulturaktörer i tredje sektorn finns i samma hus med musikinstitutet som närmaste granne. Jag hoppas så det kunde bli verklighet.

Rundgång i bloggar

Jag är medskylldig själv, inser jag då jag tänker att ordet rundgång fanns i Linns bloggrubrik här om dagen. Men kanske ändå på ett annat sätt.

Ibland, som idag, vaknar jag en timme före barnen. Då läser jag först mina obligatorium på plattan men sen - då jag läst alla måsten - börjar jag kolla bekantas bloggar och bloggar linkade från dem. Jag är inte den pyssligaste mänskan men halkar in på pysselbloggar ibland. Idag till exempel. Och det är då jag märker rundgången. Nån har pysslat ett roligt pyssel och sen har folk låtit sig inspireras av det och mitt i allt får man se samma pyssel i olika utformning och i bättre och sämre versioner. Idag var det gipsägg. ALLA gör gipsägg nu. Lite gips och ballonger och där är det klart. Och man får för sig att alla uppfunnit samma grej samtidigt.

Men det är egentligen rundgången som irriterar mig mest, pyssel i sig är det väl inget fel på, men jag har aldrig varit nån vän av schabloner. Alla dagisungar har ritat runt mall, dom mer klumpiga ungarna får hjälp av personalen. Alla ungar klipper ut ut kartongen, dom mer klumpiga får hjälp. Sen klisterar man, och dom... ja, ni fattar. Alla pyssel ser likadana ut. Har en flink dotter, hon äääääälskar pyssel. Hon brukar göra den första "som man ska" sen fortsätter hon med nästa - på frihand - och den blir alltid sååååå mycket snyggare. Inte mer välgjord, utan personligare, vackrare och mera äkta. Sku jag ha en bildblogg sku ni få se de svarta kattprofilerna, ni vet de där med serpentinsvans, som en illustation till inlägget.

Jag älskade också att pyssla som liten, men jag tror att glädjen dog nånstans på vägen då det var tänkt att allas slutresultat sku bli likadana.

Nu NU (i skrivande stund)  trillar poletten ner. Det är DÄRFÖR jag tycker inredningsbloggar är så trista. Det som presenteras är ju hur folk kopierar varann eller hur folk placerar produkten i sitt hem eller hur deras version av gipsäggen blev.

Men det där med rundgång, ännu. Visserligen sker samma fenomen i tänkarbloggar som i pysselbloggar. Tycker bara att det är mer intressant att läsa olika mänskors åsikter än att se bilder på olika mänskors utförande av gipsägg. Åsikter varierar ju beroende på ens egen bakgrund, utbildning, infallsvinkel eller livssituation. Men ett gipsägg är liksom inte så mycket mer än ett gipsägg. Ja, eller ett inte så lyckat gipsägg.

Varning medelålders kvinnor!

Yle Vega presenterade den här nyheten idag. Med tanke på att jag hör till den begynnande medelåldern och dessutom har en pigmentstörning är der ingen glädjande nyhet. Samtidigt blev jag mest upprörd över att medelålders kvinnor ansågs vara i riskzonen eftersom de var unga på 80-och 90-talet då det var på mode att vara solbränd. Alltså va?! Killarna satt naturligtvis insmorda i solkrämer i skuggan för att i misstag inte verka följa trenden. Eller?

Eftersom jag själv var ung då - på förra årtusendet - har jag lite svårt att skriva under det här, för många är de killar som aldrig rört en solskyddskräm eller suttit i skuggan utan som vågsurfat, badat, spelat fotis och wolleyboll med bar överkropp för att imponera på de solbrända trendföljarna. Fast det är ju kiva om de slipper få hudcancer.

Föräldrabarometern och enhetsskolan

Föreningen Hem och skola i Finland publicerade här om jånstes den första finlandssvenska föräldrabarometern. Glädjande många föräldrar deltog och det visar att det finns ett stort föräldraintresse för barnens skolgång. Överlag är föräldrarna till hög grad nöjda med skolan och det är ju glädjande. Det som mest sticker ut är dock att föräldrarna är önskar större samarbete och delaktighet i barnets skolgång i högstadieåldern.

Den läroplan vi har nu har försökt radera gränsen mellan låg- och högstadium. Eller, de facto finns dessa inte mer. Däremot har samhället kvar dessa strukturer. Skolbyggnader och lärarutbildningar görs inte om i en hast. Skolornas namn har ändrat, men där kanske det tar slut. På en del håll finns det enhetsskolor och dessa skolor borde vara modellen för alla skolor. I enhetsskolan ges undervisning från åk 1-9, i vissa fall ända från förskolan. Då enhetsskolan fungerar bra blir det en båge som spänns över elevens hela skolgång i grundskolan. I enhetsskolan kan elevvården stödas på ett annat sätt då man följer eleven hela vägen. Informationsgången från ett stadium till ett annan, från en skola till en annan, är alltid bristfällig, men i en enhetsskola behövs inte detta.

Enhetsskolans verksamhet är strukturellt annorlunda än ett låg- och ett höstadium. Eleven inleder skolgången med en klasslärare och ju äldre eleven blir desto fler ämneslärare kommer det in i klassen för att så småning om övergå till att ha en klassföreståndare och enbart ämneslärare. Övergången sker gradvis. För en förälder är det också lättare att växa med eleven och "chocken" i den tidigare stadieövergången borde suddas ut.

Framför allt får de båda yrkesgrupperna, klasslärare och ämneslärare, stort utbyte av varandra och lär sig av varandras arbetssätt. Den samlade lärarkunskapen blir en ännu större resurs då de samsas i samma lärarrum, då materialet blir lättillgängligt för alla lärare.

Jag önskar att mina barn också fick gå i en enhetsskola. Alltid kommer de små eleverna att trånande se på de äldre förebilderna. Så är det i vårt samhälle. Det som man inte behöver vara rädd för är hur de stoooora fjortisarna behandlar de små ettorna. Det händer nämligen något då en tuff mopopojke möter en lillis. Det är inte den lilla eleven som hårdnar utan den stora eleven som mjuknar.

Idrott vs motion

I vintras skrev Eva Franz den här artikeln på Yles hemsida. I sin privata blogg skrev hon så här. Dagens ÅU publiserar FNBs artikel om Undervisningsministeriets undersökning Drop out or throw out.

Själv har jag reagerar på samma fenomen genom mina barn, samtliga under skolåldern. Den idrottsverksamhet som erbjuds dem är från tidiga barnår nischad. Det finns inte en grupp som inte skulle ta sikte på en viss gren från början. Verksamheten i de här grupperna är det inget fel på i sig och jag förstår att föreningar har som mål att i framtiden få nya duktiga idkare. Jag vill absolut inte klanka ner på den verksamheten. Sanningen är dock den att sysslar barn med en viss typ av gren blir naturligtvis framgång en målsättning och för framgång krävs bra utrustning och snart rullar man in i ett ekorrhjul som också blir kostsamt.

Men på riktigt, jag vill gärna att mina barn blir motionerande vuxna. (För mig räcker vardagsmotion som målsättning, har inga planer på pokalhylla.) Då grabben visade intresse för bollen tänkte jag ge honom en chans. Man kan då välja mellan handboll eller fotboll. Åt en 4 åring. Välja bollgren. På vilka grunder? Nå, den här mamman vill att han har sina hobbyn under vinterhalvåret hellre än att halva sommarn är bokad vid en fotisplan så det blev handboll. Andra grunder hade jag inte att gå på då jag är totalt ointresserad av bollar i alla dess former (...eh). Ännu har jag inte upplevt att det varit kostsamt, trots att det genast beställdes t-skjorta med tryck. Sånt är viktigt för en 4 åring men inte nödvändigt. Däremot blir det nödvändigt om "alla andra" har.

Grannkommunen erbjuder bollklubb för barn upp i skolåldern. Bollklubb. Inte minifotis eller minihandis eller minikorgboll eller miniwhatever. Barn samlas i en bollhall, idrottsledaren väljer boll och förklarar reglerna och så får alla prova på den grenen den dagen. Kravet är på sin höjd innetossor och bekväma kläder. Borde det inte vara så här överallt, undrar jag?

Allting rämnar

Just nu känns det olustigt, det känns som stt allting rämnar. Jag nås av en massa tråkiga bud från vänner och från bekanta. Det känns som att allt som folk jobbat för ändå rasar samman och det är sådant som en själv inte kan påverka som falerar. Sjukdom, omstruktureringar, död. Personer som levt hälsosamt blir sjuka. Personer som jobbat hårt för sin arbetsplats ställs på sidan om. Barn och unga dör. Sku jag vara pessimist sku jag dra en domedagspredikan. Själv väljer jag att se det som en påminnelse om vad som är viktigt i livet. Bara de stora stenarna är på rätt plats i glasburken och bara en fyller på i rätt ordning så rymms nog gruset, sanden och också vattnet i burken.

Med riktigt god tur lyckas en kanske få ner några flingor bladguld också, bara man kommer ihåg att inte gapa efter för mycket...

Om den höjda levnadsstandarden

Jonas Lagerström skriver i sin kolumn "Det var sämre förr" i Åbo Underrättelser 27.3 2014 att finländarens köpkraft fördubblats sedan 80-talet och att vi kan "konsumera dubbelt så mycket eller gå ner på halvtid och nöja oss med den konsumtion vi hade då." Läs igen: eller gå ner på halvtid och nöja oss med den konsumtion vi hade då. Tänk! Varför gör vi inte bara det??

Tankar födda ur diskussionen om Blomstertid

När diskussionen om Blomstertid blossade upp igen tänkte jag att jag inte tänker ge mig i kast med den. Samtidigt väcker den här diskussionen många relaterade tankar hos mig.

I dagisarna här i stan firas numera inte födelsedagar med godis. Det här för att en del anser att det är onödigt att få i sig socker. I stället får man välja lek just den dagen. Mhmm. Ungarna är nöjda och jag kan tycka det är ok, men samtidigt tycker jag det är lite trist. Att skadan sockret gör under de 20 kalasen som ungarna hinner fira under ett år är knappast så stor. Borde vi inte sluta fira födelsedagar överlag i dagisarna med tanke på de som är Vittnen och inte firar födelsedagar? De kan ju känna sig väldigt utpekade i det här sammanhanget!

Hon i radion (f'låt, minns inte vad hon heter)  ansåg att skolan ska vara objektiv och inte ta ställning i religiösa frågor. Jaha, men hur ska det gå till? Å varför finns det en misstro mot lärarkåren? Som om lärarna skulle vara en massa små smygmissionärer som gör allt för att indoktrinera kristendom i barnen?

En annan tanke som fötts ur den här diskussionen är kyrkokonsten. Man fick ju vid något skede för sig att folk bara satt och glodde på de vackra målningarna i kyrkan och att de därför inte lyssnade på predikan. Man tog vit kalkfärg, långt före det fanns Kalkilitr, och målade över allt ihop. Det begråter man idag. Vi gick miste om en konstskatt och nu försöker man med varsam hand skrapa fram det som bara går att skrapa fram. Det samma händer snart med psalmskatten. Sjungs inte psalmerna så glöms de bort och om ett antal hundra år står vi där och försöker skrapa fram sångskatten igen.

Och en rak fråga, de som inte diggar att man sjunger Blomstertid på skolavslutningen, är det ok om vi river av något klassiskt verk på latin som ingen ens vet att är en bön?

May Wikströms föreslog i Slaget efter 12 att man sku ordna en efter med samtliga religioners festligheter blandat. Det koncepten köper jag inte alls, men jag skulle gärna delta i firande av någon annan religions riter. Eid al-Fitr till exempel skulle vara superintressant att bevittna. För jo, jag sku sjunga med och göra som det förväntas av mig, men jag skulle inte agera religiöst, liksom. Eller Chanukka. Tänk hur det skulle bredda vårt kunnande att representanter för olika religioner skulle leda dessa fester i mångkulturella skolor.

Och sen undrar jag vad vi fyller tomrummet med om hela världen blir alldeles för pk? Man vågar knappast prata om väder snart, för det finns soldyrkare och så finns det jag. Det är helt förbjudet att tycka den finska sommaren kan vara för het och att gilla snö och kyla mer än kladdig träck.

Blomstertid

Jaja, det är som uppgjort för ett inlägg om "Den blomstertid.." och religionsutövning i skolan. Den här debatten förs och har förts nu som då. Jag orkar liksom bara inte. Mest fashinerad är jag över hur det religiösa har sådan otrolig kraft och att det berör mer eller mindre alla. Det roar mig att de som anser sig mest ateistiska är de mest engagerade i religiösa frågor. Liksom, om det nu inte finns nån högre makt så är det väl varken till eller från att sjunga ordet Gud i en sång. Och vill nån kalla det psalm och religionsutövning så kan det väl inte vara bort från dem? Någonstans läste jag en kommentar i stil med att man kan väl vara tyst och inte sjunga mer eller är det för provocerande? Buahahha, NÄR han man senast hört en hel festpublik på en skolavslutning stämma in i Sommarpsalmen? Barnen sjunger av hjärtats lust och några tonårsflickor försörsöker, men får klump i halsen och ögonen vattnas och rösten bryts. Visst finns det de bland de inbjudna som sjunger med, men jag har aldrig låtit mig provoceras av valet att låta bli, trots att det sällan är av religiösa själ som folk låter det vara osjunget. (Eller vad vet jag, föresten.)

En annan grej som sticker mig i ögat i den här debatten är det vanliga "peta russinen ur kakan"-tänket. Det är i och för sig fakta att vi väljer att se det positiva som tradition medan man vill ta bort dem man upplever som negativt, men ändå.

Hela och då menar jag HELA vårt västerländska samhälle bygger på kristendomen. Veckan är indelad i 7 (!) dagar. Bara det. Varför inte 10 då vi annars kör med det systemet? Man vill gärna få dubbelt betalt för röda dagar. Nå, vi kan väl skippa färgen, det betyder ju inget, det är ju bara rellisar som behöver helga vilodagen, right? Eller alla storhelger vi firar? Antar att folk fortfarande vill vara lediga kring Johannes döpares dag t ex? Och Lucia är ju kiva, även om vi inte annars är så hårda på helgondyrkan i evangelisk-lutherska kyrkan. Fastlagsbullar är gott dom håller vi kvar. Och påskäggen. Och visst ska vi ge födelsedagspresenter åt varann. Men allt det religiösa kräppet ska vi skippa, visst!?

Håh, blir storstädning och återuppbyggande utan like om vi faktiskt ska gå in för det. Och vad i hela friden ska vi bygga upp det kring? Komersiella värderingar? Eller allmänmänskliga värderingar? VAD?

Riktigt farligt anser jag det blir om vi låter världsliga makter styra. Snart går alla män i samma fristyr som Katainen.

"Gå bort"-present

Om det är något jag är urusel på är det det där med att ha något i handen då man är bortbjuden. Ja, eller bortbjuden är en sak, men då man liksom bara ska träffas över en kaffe hos någon. Jag tänker inte ens tanken att jag borde ha något med och lika lite räknar jag med att få något då någon kommer på besök.

Jag försöker lära mig, jag jobbar fatiskt på det, men ändå. Just då jag stiger upp på trappan till nån står jag där - tomhänt - och tänker. "Nog kunde jag ju haft något med mig..."

Ord förmedlar

Jag försöker använda rätt ord för rätt ändamål, för jag vet att ord har en viss kraft. Man måste prata med rätta termer för det kan till och med uppstå uppenbarliga fel annars.

Orden är bara en bråkdel av det vi säger, intonationen, rösten och kroppsspråket är en stor del av det talade språket. I text blir det tydligare om vi använder orden felaktigt. Idag kommunicerar vi väldigt mycket i skrift. SMS, FB, bloggar o.s.v. Därför är det så himla viktigt att använda rätt ord och inte skriva som vi pratar. Använder vi fel ord blir det missförstånd eller så framstår det som riktigt löjligt det vi skriver.

Läste precis ett inlägg av en graduskribent. Har ingen aning om vem hen är eller vad hen studerar. Kan dock dra slutsatsen att hen studerar till lärare vid PF. Ingen annan, mig veterligen, kallar univeristetet för skolan, nämligen. Jag ryser. Då jag själv studerade fnittrade jag mest åt klasslärarstuderanden som gick till skolan och hade håltimmar och what not. När jag hör yrkesverksamma lärare stämma träff med bekanta "efter skolan" kryper samma kalla kårar längs ryggraden. Vad signalerar en ut? Jo, att en fortsättningsvis går i skolan. Det här kan säkert tyckas petigt, men jag hoppas att alla lärare känner sig så pass proffsiga att de förhåller sig till sitt arbete professionellt och att inte fungerar som elever. Det är viktigt att signalera det till andra yrkeskårer. För, om det i mina öron låter töntigt, hur låter det inte då i andras öron. Jag hoppas samtliga lärare valde att säga att de träffas "efter jobbet" i stället.

Disk och kärlek

Jag fick Mathias Rosenlunds självbiografiska bok Kopparbergsvägen 20 (SETS, 2013) i min hand här i veckan. En berättelse värd att berätta om en verklighet vi så gärna blundar för. Tänker inte ge mig i kast med nånslags recension här utan tar fasta på en mening i boken.

"Att inte laga mat och diska och städa, eller att inte längre älska."

Är det liksom där äktenskapet tar slut? När den ena parten bär hela ansvaret, oavsett det gäller ekonomi, städning, mat, tvätt, disk. När den ena parten inte längre räcker till. När den ena tvingas välja, att fortsätta diska eller fortsätta älska? För det är väl just det som de intensiva småbarnsåren handlar om: att älska och sköta hemmet och fundera vart pengarna tar vägen. Och då man inte får hjälp från den andra parten, då tvingas man välja. Disken eller kärleken.

Bilder på blöjorna

På de flesta blöjor finns det små söta bilder. En spädis kan knappast bry sig mindre om dessa små skära elefanter eller vad det nu kan tänkas vara för bilder på blöjorna. Bilderna är väl tänkte att tilltala den som byter blöjor på barnen. Tydligen ska föräldrar tilltalas av pastellbilderna. Fast, vad sku det annars va för bilder? Eller är det kanske totalt onödigt med trycksvärta på blöjbaken?

Lite roligt sku det sku ju nog vara med bilder på Anton Hysén eller motsvarande eller på blöjbaken...

Tystnadsplikten

Min man har snällt nog fört ut tidningarna, också de jag sku hänvisa till. Nu minns jag inte längre vem som skrev och vilken dag det var, men på Hbls insändarsidor påbörjades en diskussion om tystnadsplikten. Insändarna handlade om att tystnadsplikten är så sträng att den utgör ett hinder för arbetet. Insändarskribenterna var inte representanter för skolan, men minns inte ens var de arbetade. Samtidigt lyfte Riko fram en episod där tystnadsplikten var i centrum i senaste Eftersnack. Äntligen äntligen, tänkte jag. Äntligen lyfts diskussionen om den i bland allt för stränga lagen om tystnadsplikt på bordet.

Vi har en så sträng lag om tystnadsplikt i Finland att det inte alltid gagnar klienten/patienten/eleven. Samarbetet med med socialen är svårt. För socialen har tystnadsplikt. Och det har ju nog skolan också om någon trodde något annat. Men socialen har liksom på något sätt mer tystnadsplikt. I skolan upplever vi ibland att tystnadsplikten är så sträng att det utgör ett hinder för vårt arbete. Vi kan inte tala om oron för en elev med en kollega som också undervisar eleven utan att kontakta föräldrarna. Vi skall ha ett elevvårdsmöte och föräldrarna har rätt att närvara. Inför ett elevvårdsmöte vill man som lärare förbereda sig, speciellt om man ska möta föräldrar till ett barn man har oro för. Ifall man tycker sig märka att allt inte står rätt till med en elev vill man gärna checka med någon ifall hen också märkt ett avvikande beteende, att det inte är man själv som ser spöken där det inte finns några. Det tillåter inte lagen.

Episoden Riko lyfte fram handlade om en som person som gjort ett självmordsförsök som sjukhuset inte kunde berätta om för de anhöriga då patienten skrevs ut från sjukhuset. Väl hemma igen gjorde hen ett självmordsförsök igen. Och lyckades. Absurt.

Lagen om tystnadsplikten finns som ett skydd, den ska inte vara ett hinder. Den får inte vara ett hinder. Som lagen nu är utformad skyddar den inte den svagaste. Den skyddar i värsta fall förövaren.

Juni, juli, augusti - eller?

Nu lyfts diskussionen om placeringen av skolornas sommarlov upp igen. Den här gången är det näringsminister Jan Vapaavuori som vill flytta fram sommarlovet 3 veckor så att lovet skulle börja efter midsommar och sträcka sig till september. Han hävdar att vi går miste om flera miljarder euro då semestersäsongen är slut då resten av europa inleder säsongen.

För min del skulle det passa utmärkt att skjuta fram sommarlovet. Höstterminen känns ofta lång medan vårterminen hackas sönder av sportlov, påsklov, 1. maj, Kristi Himmelsfärd och kantas dessutom ofta av klassresor, lägerskolor och stafettkarneval.

Mitt förslag är att placera skoldagarna mellan 1.9 och midsommar och samtidigt utvidga påsklovet till en vecka så att hela stilla veckan blir ledig. Det tror jag skulle minska på elevfrånvaro p.g.a. resor.

Det som gör mig mest betänksam då den här diskussionen tar fart är lärarnarreaktionena. Då strukturella förändringar görs brukar man fundera på hur man ska lägga upp arbetet för att hinna med allt som ska göras, men då den här diskussionen förs funderar lärarna snarast på hur de ska göra med sin egen ledighet, hur de ska hinna fira jul och nyår och hur de ska fira sommaren. Nånting är snett. Ingen har ju föreslagit att utöka antalet skolandagar.

I ♡ Radio Vega

Det fanns en vits då jag var barn som handla om tanten som sålde sin radio dyrt för alla andra kanaler utom en var oanvända. Så är nog hos oss också. Är radion på så är det Radio Vega som hörs. I alla fall som det är de vuxna som knäppt på den. Jag har försökt använda radion som språkbad men jag orkar inte länge lyssna på någon finsk radiokanal. Ibland försöker jag lyssna på X3M men det tar inte längre före jag blir allt för pinsamt berörd. Eller utled.

Radio Vega spelar inte alltid min favoritmusik, handlar inte alltid om det som ligger mig närmast hjärtat och är inte alltid dagsfärsk. Däremot är musiken aldrig riktigt jobbig, inte ens med Mårten mellan melodierna. De teman som behandlas är trots allt på något plan relevant eller vidgar ens vetande och repriserna som sänds har ett visst notalgivärde. Å nyheterna är världsviktiga, i alla fall de lokala.

Det finns inga medier som kan ersätta radion och det är sällan krångel med radiovågorna. En enkel billig apparat är allt som krävs. Inga sladdar, inget nät, inget klickande. Du kan göra det mesta medan du lyssnar. Radion är det bästa sällskapet för den kan mumla på i bakgrunden medan du pysslar med annat. Händerna är fria. Du kan knäppa på samma kanal i alla rum och behöver inte befinna dig i ett och samma rum hela tiden.

Medan jag målar står radion på. Ibland riggar jag upp plattan eller datorn för att lyssna på en pod (eller på Yles Arkivet) och då blir det allra tydligast. Riggandet. Klickandet. Sökandet. Att nätförbindelsen bryts. Då sändningen är slut ska nästa proggis sökas fram. Penslen ska läggas ifrån en. Handsken dras av. Kolla att man inte har färg på fingret. Radion, den lägger jag på innan jag börjar måla och knäpper av då jag är klar. Enkelt, underhållande och relevant. Dessutom spottar den ut en från ens lilla Echo Chamber, även om man också borde kliva ut ut ankdammen emellanåt.

Ett dygn har 24h, eller...?

Hänvisar härmed till den vetenskapliga tidskriften allas. Läste en artikel om dygnsrytm där man hävdar att den morgonpiggas dygn är kortare än den kvällspiggas. Att den morgonpigga har avverkat sitt dygn på kortate tid än den kvällspigga och att morgonmänskan därför är färdig med sin dag tidigare på kvällen medan den kvällspigga sku behöva 25h för att fixa dagen. Det finns m.a.o. mänskor som går på olika varv/minut. Mitt liv går på 45 varv medan syrrans går på 33 varv. Inte undra på att hon känns seg på morgnarna och då det äntligen blir läggdags snurrar hon fortsättningsvis på i sakta mak långt in på småtimmarna...

En lat rastlös person

Hur fasen kan man vara lat och rastlös på samma gång? Har nu semestrat en vecka borta från verkligheten på en varm strand. Åh, vad skönt att göra ingenting! -Ja, är det det? Det är igen en gång konstaterat att jag är väldigt dålig på att göra absolut ingenting. Att bara sitta är inte min grej. Ändå är jag så himla lat, mycket skönare då nån annan passar barnen så att jag inte behöver bygga sandslott, mycket bättre då nån annan fixar maten så jag inte måste, himla skönt att den andra bytte blöja så jag inte behövde...

Snacka om ambivalens! Alltså  jag orkar inte bara sitta och jag är för lat för att göra något. Hur fasen funkar det? Man tycker ju att det sku vara skönt att få något att göra något då man inte orkar sitta still, men nä. Är jag bara en bortskämd unge som hela tiden fått göra roliga saker så att jag inte vill göra tråkiga saker? Nej, knappast. Jag är snarare imatad att man hela tiden måste uträtta något så att dagen inte går förlorad.

Undrar hur drömsemestern sku se ut för mig?

Drömmer om att åka egen båt från Åbolands skärgård till Åland. Behöver bara en båt och lite äldre barn först. Å pengar till bränsle. Antar nämligen att man då kan sitta stilla och samtidigt ha fullt sjå att navigera och hålla styr på ungarna.

Selfies

Egentligen har jag inte så mycket att säga om selfies. Man må nu ta såna om man vill. Däremot brukar jag tänka att det är en himla tur att jag var vuxen före some var vardagsmat för fjortisar. Det är ju inte bara fjortisar som sysslar med selfies, men vuxna mänskor har ett annat omdöme i alla fall.

Nån artikel som flimrade förbi jämställde selfies med konstens självporträtt och det är väl rätt och riktigt. I brist på modeller målade konstnärer sig själva och det är väl det man gör då man står i omklädningsrummena och plåtar sig själv. I vissa fall handlar det kanske om brist på fotograf mer än brist på modell och om någonslags dröm om att vara modell.

Iltasanomat varnar dock i en artikel för en epidemi bland dem som fotar selfies. En lusepidemi bland välfriserade fjortisar. Lite otippat.

Föresten, har du och dina kompisar också klämt in er i passfotoapparaterna som fjortisar? Precis som det här med selfies sku va något nytt...

Läraren - en skarabe

Det finns ingen yrkesgrupp som föredrar att avbryta arbetsdagen tidigt på fredag bara för att slutföra den på söndag kväll - utom lärarna. Många lärare rusar i väg efter sista lektionen på fredag för att börja veckoslutet, oavsätt vilken tid på dagen lektionen hålls. Sen, på söndag kväll, dyker fb-statusarna om orättade provhögar och planeringsarbete upp. Och visst, det är ju en av fördelarna med lärarjobbet, du kan flexa med en del av arbetstiden och göra en del av arbetet när du vill och var du vill. En förmån, alltså. Men det är inte särdeles smart att göra som skaraben. Skuffa skiten framför sig hela helgen bara för att med en djup suck ta itu med det på söndag kväll. Det sku antagligen bespara läraren en massa energi att göra färdigt arbetet då eleverna går hem och sedan ta helg och också mentalt gå på jobb först på måndag morgon.

Det ironiska är att lärarna är noga med att bespara eleverna från läxor över veckoslutet samtidigt som de gärna utlovar färdigkorrigerade prov efter helgen. Nu är det ju så att eleverna lär sig bäst genom exempel. Visar läraren genom sitt arbete att det är viktigt att skilja mellan arbete och fritid eller visar de något annat?

Det här för mig också till mitt tidigare inlägg om den duktiga eleverna och framför allt till påståendet om att de duktiga vill få bekräftelse utifrån och att det är det som är drivkraften. Visst är det pedagogiskt viktigt att få feedback på sitt arbete så fort som möjligt men jag får ibland känslan av att man vill få komplimanger från elever eller deras föräldrar genom att va den där läraren som korrigerar snabbt och sätter eleverna främst på söndag kväll och samtidigt kanske man gör eleverna och definitivt sig själv en björntjänst. Det finns väldigt många "duktiga flickor" i lärarkåren.

En klasslärare sa att hon ser på sitt arbete med eleverna så att hon lokaliserar problemet och försöker lösa det. Hon bryr sig inte så mycket hur problemet uppstått och vad det beror på utan är lösningsinriktad. Det gynnar knappast eleven att veta att hens förälder var precis likadan och att det redan i yngre år konstaterades samma problem. Jag önskar att det här var den största drivkraften för alla lärare, att finna tillfredsställelse i att man löste inlärningsknuten för eleven. Det finns inget mer belönande än att se hos en elev då poletten trillar ner.

Till sist vill jag påpeka att det nog håller på att ske en förändring just på den här fronten och för att det här ska kunna ske bör det finnas bra arbetsrum på arbetsplatsen för lärarna. Hoppas dock att den inre insikten kommer innan alla lärare bränt ljuset i bägge ändar.

Att vänstra med en kvinna - som är gift

Låg och slösurfade då jag kom in på den här artikeln och plötsligt fick ögonen på den här meningen:

"Rumors of the affair between Obama and Beyonce – who is married – were first made on the radio station, Europe 1, this morning."

Det verkar som att det faktum att Beyonce är gift är det som är den största nyheten. Det att Obama är president - och gift - är liksom mindre chockerande. Presidenter vänstrar ju och alla vet ju hur män är. Dom har ju sina behov. Men att hon - som är gift - sku vänstra är ju helt befängt! Eller är det bara jag som läser in det här?

Beröm och ungar

Barn behöver få beröm då de gjort väl ifrån sig men det finns några ord som är att undvika. "Fin" och "duktig". Och flickor ska man heller inte påpeka att är vackra.

Men vafalls, om ungen ÄR det vackraste barn man sett, ska man då knipa ihop munnen och titta i taket? Eller om man verkligen tycker barnet varit duktigt får man inte säga det då? Eller om hen ritat väldigt fint, nog måste man väl få säga det?

Ja, visst ska man berömma och personligen tror jag inte att det är något större fel i orden i sig, men det handlar om HUR man säger det. Om någon pratar om "duktig flicka" kryper det längs ryggraden på mig. Jag hoppas verkligen mina barn undgår att bli "duktiga elever" oavsett kön. Det som finns inbakat i uttrycket "duktig elev" är nånslags drive att göra saker för någon annas skull. Eleven läser läxor för att få beröm hemma, pluggar och får 10:or i prov för att se stjärnorna i mormors ögon, håller ordning i pulpeten för att få den där komplimangen av läraren - eller vad det nu kan vara. För duktiga elever, de ifrågasätter inte. Då är man ju uppkäftig och sånt passar inte den duktiga eleven. Man kanske inte ens är värd ett gott vitsord i uppförande då.

Fin teckning, då? Ja, handen på hjärtat, hur lätt slinker det inte ur munnen på en då barnet visar vad de ritat? Problemet med den fina teckningen är kanske främst att det är så lätt att säga att det blir slentrian. Du kan säga det utan att ens se på bilden. Det är nog skäl att ta fasta på något i stil med "Oj vad du jobbat med bilen i hörnet!" eller "Vilka fina detaljer du fått med" eller "Vilken stämning det är i bilden". Då bekräftar man att man verkligen sett på teckningen.

Men de där söta söta barnen eller de vackra? Visst får man väl säga hur vackra eller söta de är? Jo, visst får man, men man bör också komma ihåg att peka på deras vackra vackra egenskaper och bekräfta vem de är. Och säg mig, kan en mamma bli stoltare än då hon på barnets utvecklingssamtal får höra hur barnet alltid ser till att de yngre eller de som inte är så initiativtagande också får vara med i leken? Nej, och då förstår man att ockwå barnet växer flera centimeter av att få höra vilka fina egenskaper hen har.

Spridda tankar om rasism

- Det sku väljas Lucia. Av lärarkåren. Kandidaterna var 25 stycken. Det stod mellan två favoriter. Då hördes en lärarröst: "Men tänk hur snyggt det sku va med en mörkhyad Lucia." Det kan jag hålla med om, men att välja Lucia på basen av hennes (jo, jag amser att Lucia ska va en kvinna och att killarna gärna får va stjärngossar, julgubben ska va en karl och Nattens drottning en kvinna) hudfärg är lika fel oberoende om det ses som en positiv eller negativ faktor.

- Negerboll, Vem är rädd för svarte man (som jag alltid tagit för givet att är en sotare), negerkyssar, svarta ansikten på lakritsstänger och jultårtor som ser ut som hakkors. Jag vet inte, men jag tycker det förlöjligar och banaliserar problematiken kring rasism. Det är inte det här vi vill att folk associerar till då tidningarna rapporterar om rasism. Visst ska man låta bli att anväda de här orden, bilderna, lekarna. Jag tycker bara att man ger mer luft åt brasan med att komma med de här pekpinnarna och jag blir själv trotsig som en tonåring då diskussionen ligger på den här nivån. Det är lite som att gå som katten kring het gröt då man pratar om julstjärnor och chokladbollar i stället för att tala om tolerans. Och blir jag provocerad, hur provocerad blir då inte en person som hyser rasistiska tankar?

- Föräldrar till barn med exotiskt utseende som ständigt påpekar hur okända mänskor bemöter dem,  hur de oroar sig för hur andra barn eller vuxna kommer att bemöta deras barn i en ny grupp, hur de vill att man ska tala om mångkulturalitet gör sig själva till rasister. För det kan ju faktiskt va att jag är intresserad av vem barnet är och inte av hur barnet ser ut och att jag bemöter barnet som jag bemöter alla andra barn och att dess bakgrund kvittar så länge barnet är friskt och mår bra. Alla barn är speciella i sina föräldrars ögon och alla barn bör bemötas med respekt och alla barn bör få lika mycket uppmärksamhet. Och all särbehandling som bottnar i rasism bör undvikas, också omvänd rasism.

Toleransarbetet i skolan

Jag snubbla igår igen över en artikel som jag skumläste kl. 6 på morgonen. I mina tankar återkom jag till den under dagen och på kvällen måste jag läsa den med omsorg. Nu måste jag läsa den på nytt. HÄR hittar ni Christer Mattssons artikel i SvD.

Det finns mycket att ta fasta på i arkikeln. Hos mig väcks tanken om att alla har rätt att säga sin åsikt - om den är politiskt korrekt. Att i klassen föra en diskussion och rygga tillbaka så fort någon elev säger något som inte är pk är väldigt omoget av en pedagog. Ger man sig i kast med en diskussion måste man kunna tackla alla åsiker och det utan att skjuta ner eleven. Ponera att eleven säger att hen hatar homon. Då kan pedagogen inte tillrättavisa och säga att "så kan man väl inte tycka". Man måste utgå från att det är elevens ärliga åsikt och då måste hen få säga så utan att bli nertryckt i stövlarna. Det enklaste sättet är att be eleven utveckla och på det sättet nå eleven och få eleven att känna sig hörd och bekräftad. Sen, kan man utgående från det lyfta diskussionen till en annan nivå. Som lärare kan man heller inte gå och slänga ur sig sanningar och leva i en svart-vit värld. Ifall en elev kommer med en åsikt som inte är pk har antagligen den åsikten kommit från någon hen beundrar och ser upp till, troligen en förälder. Förnekar du åsikten trampar du också på elevens självbild. Jag säger inte att man ska låta alla tycka som dom vill utan att ifrågasätta, utan tvärt om. Fråga fråga fråga och öppna dialogen. Det är i diskussion du når en annan person. Man kan liksom inte banka in rätt åsikt i huvudet på folk, inte ens genom att ordna en temadag. Hela skolans arbete ska genomsyras av toleransarbete, det finns ingen quickfix, ifall vi ska någ någon vart i de här frågorna. Att ordna en temadag och tycka att man gjort sitt i den här frågan är att göra en björntjänst.

Om att fira

Nu var det Arhinmäki, förra gången firade Lejonen som abin på flakan. Ni minns den där gången då folk ramla ut ur flygplanet och pokalen gav skäl för att kallas buckla? Och Ahtisaari, stackarn, som hade för hala skor eller om det var mattkanten han snubblade på...

Det är ju kiva att fira framgången men ändå blir man så matt. Kommentarerna på Facebook och Twitter lät inte vänta på sig. Nå, det finns ju inte så mycket att tillägga i den debatten. En statusuppdatering som däremot etsade sig fast är frågan huruvida Arhinmäki hade fått behålla jobbet ifall han var kvinna. Min kommentar på det är om Arhinmäki hade varit kvinna hade han inte firat tills han slocknat.

Jag påstår inte att kvinnfolk inte kan festa och supa och jag påstår heller inte att alla män sku dra huvud spänt. MEN, när har ni läst rubriker om kvinnor i liknande positioner som super sig redlösa på (förlåt nu Arhinmäki, du sa ju att det var en privat tillställning) representationstillfällen??

Skolgång i skift

Snubblade över ett blogginlägg som handlar om ekonomiskt kärva tider och hur man löste utrymmesfrågan genom att låta skolbarnen gå i skift. Intressant läsning. Det jag fäste mest uppmärksamhet vid var:

- de flesta elever hade själva valt att få skolgången överstökad på morgonen, även om det innebar att eleverna måste väckas
- skolans klubbar verkar ha förekommit i större utsträckning
- läxläsningen gjordes med större omsorg om den avklarades på morgonen

Många andra intressanta faktorer finns också, läs själv!

Skoldagens längd

Det är något lurt över barnens arbetstider, eller vad vi nu kan kalla det. En sjuårings dag kan se ut så här.

Kl. 8-9 Morris
Kl. 9-13 Skola
Kl. 13-17 Eftis

Det betyder 1 h fri lek, 4h koncentrerat arbete, 5 h ledd/fri lek. Många anser att Eftis inte ska användas till läxläsning vilket betyder att 20-30min koncentrerat arbete väntar på kvällen om det inte råkar vara övning inför prov dessutom.

Det känns som att skoldagen är uppbyggd för ett samhälle där det fanns hemmamammor i de flesta familjerna och där barnen behövdes som hjälp på gården medan dagens samhälle till största delen består av föräldrar som arbetar 8h/dag samt pendlar till och från jobb i ca 30min/väg. Gissar jag. Några lyckliga barn finns det som har någon vuxen hemma som möter dem efter skoldagens slut men de flesta är nödda att gå på Eftis.

Någonstans vaknar frågan om det inte skulle vara dags att ruska om systemet, luckra upp dagen för barnen. Sexåringen som fått prova på att va i skolan 2 lektioner konstaterade att hen knappt hann börja gunga före rasten var slut. De mindre eleverna kunde med fördel ha längre raster än 15 minuter. Bara att få kläderna på sig tar ju sin beskärda tid.

Många hävdar att det är tungt för barnen med längre skoldagar än 4 h men jag anser att det väl beror på vad man gör under de timmarna. För vem som helst blir det tungt att sitta i en pulpet 45 minuter men modern pedagogik tillåter ju många andra arbetssätt. Det att dagen är inrutad i 45 minuters arbetspass är mest fast i lärarnas lönesystem. I lagen stipuleras att lektionen ska vara minst 45 minuter lång. Ingenstans finns det stipulerat hur lång en rast ska vara.

Om du var 7 år gammal, hur hade du velat att dina 4 lektioner var placeraden under din arbetsdag som varar från 8-17? Eller kanske 9-15? Och som 15 åring har du kanske andra behov?

Snoppavdrag

Alla vet väl vid det här laget att kvinnans euro är 80 cent. Tänk om man vände på det och införde snoppavdrag? Jaha, du har lyckats snacka dig till den här lönen. Bra, och så kommer du ihåg att vi i den här firman har ett snoppavdrag på 20%. Det betyder att du får lika mycket lön som dina kvinliga kolleger och snoppavdraget använder vi för att hålla kvar välfärdssamhället.

Från sannfinländare till finlandssvensk tv genom fittstim

Sannfinländarna levererar groda efter groda. Fast det är ju inte lätt att hålla en linje där man är anti och inte pro. Till sist blir man antisannfinländare då man varit anti allt annat. Här en kvinna som är antifeminist. Otroligt. Vem är pro kvinnan om inte ens kvinnan är det själv. Håhhå, ibland känns det som att vi har en lång väg att vandra...

Sen ska ni också läsa ACSs kolumn om Belindas Svärmor i dagens ÅU. Här ett citat:

Nu har jag bara sett ett avsnitt av Fittstim - min kamp men jag reagerade på det samma som ACS. Detta lättsamma hölje som tar bort trovärdigheten från det seriösa temat som behandlas. Det är det samma som irriterar mig hos Anne och Hannah. Jag vet liksom inte på vilket ben jag ska stå. Innehållet, gästerna och de olika temana i En kväll med Anne och Hannah tilltalar mig medan förpackningen på något sätt förlöjligar temat. Jag antar att det är det som ska va grejen, att "vi kvinnor får va fnittriga å fnissiga och vackra samtidigt som vi är smarta" men det biter liksom inte på mig, antagligen för att jag inte kan känna igen mig i det fnittriga, fnissiga och vackra. Här är det asgarv och svart humor som gäller (och ser jag i någons ögon bra ut vill jag hellre anses snygg än vacker, liksom).

Det är svårt att sätta ord på det här fenomenet, för jag anser inte att Anne och Hannah är oseriösa och saknar botten. Men ändå klarar jag inte riktigt av det där glättiga. Det är liksom som att paketera in turkisk peppar i chokladpapper, på något sätt. Fast jag föredrar salmiak blir jag liksom ändå snuvad på konfekten.

När lätt blir svårt

Förr gick man till fots, med lite tur hade man en cykel som man kunde dela på. Min farmor och hennes systrar och deras vänner hade någon cykel. Då de sku på dans cyklade först nån iväg och de andra gick. Den som cyklade lämnade cykeln vid vägrenen efter ett tag och fortsatte till fots. Då kompsarna kom till cykeln var det någon annan som trampade iväg och så höll de på tills de kom fram. Hade man ärende skickade man brev eller gick i byn.

Idag har vi telefoner, internet, bilar, mopeder och minst en cykel per man, men ändå känns det som att vi är längre bort från varandra än någonsin. Allt blir så komplicerat. Du kan inte gå till grannen bara för att prata bort en stund, sticka dig in. Nej, det rings, messas, chattas och avtalas en tid. Den som bjuder gäster storstädar, fixar käk och lagar cupcakes. Det ska vara latte eller cappucino och cake-pops. Servetterna ska brytas i värsta origami-anda och mitt på bordet står det finaste stillebenet.

Och ändå är det som vi uppskattar mest ett okonstlat möte över en slät kopp kaffe. Varför blir det så svårt så det kan vara så lätt?

Samhällsdebatten: Vi har flyttat

Tänk er om alla blogginlägg som är samhällskritiska skulle bli tidningsinsändare! Då sku minsann tidningshusen inte skrapa sig i huvudet längre, dom sku jubla och klappa i händerna. Samhällsdebatten går hetare än någonsin, på webben, i bloggar, men blogginläggen, alla tusentals, har inte samma tyngd som en insändare i en tidning. Inte ens våra rikspolitikers bloggar tas på allvar, varför det? Är det för att de inte gått igenom en kritisk granskning som en tidningsinsändare? Är det för att de skrivs under pseudonymer? Är det, nej, det kan väl inte vara, för att många bloggtexter skrivs av kvinnor?

Bloggarna har hur som helst delat upp samhället i ytterligare grupper. Det har alltid funnits mänskor som läser tidningar och mänskor som inte läser tidningar, men de personer som varit ivriga samhällspåverkare har hur som helst följt ganska långt samma debatt. Nu upplever jag att det pågår flera skikt av debatt. En del av debattarna pågår enbart i bloggar som inte följs av en äldre generation. Mina föräldrars generation följer inte bloggar och sku de av nån anledning halka in på en sku de bara fnysa, för internet är liksom inte sant. Samma text tryckt på papper med trycksvärta är däremot på riktigt.

Tänk er om alla bloggare bestämde sig för att en viss dag skicka in ens ett inlägg till en papperstidning för att synliggöra den samhällsdebatt som pågår utom synhåll för dem som förfasar sig över att spaltmillimetrarna minskar! Det kan vara att de som suckar över att ungdomarna inte intresserar sig för politik skulle stå med häpnades finger i förvångingens mun...

Fritidsintressen

Fritidsintressen eller hobbyn. Vad kallar ni det? Jag har många gånger funderat om det är nån skillnad på begreppen. Ibland kan jag tycka att det är det. Fritidsintressen är liksom det man fyller fritiden med och hobbyn är det man fyller kalendern med, och då blir de varandras motsatser. Frågan är om inte funktionen av fritidsintresset försvinner då det blir till ännu en tid att passa kalendern?

Gubbgoogla

Programmet Nordiskt fönster: Vetenskapsradion Språket sändes under hösten så där lagom att jag alltid råkade vara ensam i bilen då det kom. Jag gillar ordhärledningar och spekultioner. I ett program dök ordet GUBBGOOGLA upp med förklaringen att man, i stället för att googla eller slå upp ett ord i en ordbok, diskuterar sig fram till ett ords betydelse. Jag fnissade lite åt resonemanget och tänkte på min pappa.

Under veckan som gått, har ordet ploppat upp i mitt medvetande igen. Jag hänger i en fb-grupp som vill bevara gamla ord och det kan vara riktigt bra diskussioner MEN - sen kommer gubbarna. Gubbarna som slänger fram frågan: "Vet ni vad xx betyder?" Sen jålar folk på av och an bara för att frågeställaren till sist kommer med förklaringen för att han (oftast) vet vad ordet betyder och det var ju det han egentligen väntat på att få säga.

Det är inte det samma som att gubbgoogla, det är bara vanligt gubbskrävel medan gubbgoogling är lite sympatiskt.

Jante VAR en kvinna

Jag har legat däckad i ett dygn och har mer än någonsin surfat runt på bloggar, typ läst ALLA jag känner till alla som de i sin tur länkat till.

Döm om min förvåning då jag hittade samma tema hos Carola (jo, hon med Främling) och Ikalainen. Att män kommer undan så mycket enklare. Carola pluggar texter stenhårt medan Körberg glider in på scenen och bara räknar med att det finns prompter. Ikalainen skriver "..karlar som säger att de kan saker utan desto mer kött på benen."

För just så upplever jag det också. Själv går man omkring och förminskar sitt kunnande medan man vet att karln som man konkurrerar med inte kan lika mycket men som samtidigt kan gå omkring och ta sig som en självklar vinnare - med ett självförtroende som det osar om.

Frågan är dock, är det bättre med ett gott självförtroende eller med en sann självbild? Och för vem i såfall...

Religionsundervisningen

Igår debatterades religionsundervisningen i Yle obs. HÄR hittar du relaterad artikel och från den kommer du vidare till programmet på Yle arena.

Debatten är aktuell i och med att grunderna för läroplanen revideras. Idag har vi religionsundervisning i den egna religionen. Den är inte konfessionell, dvs den är inte likställd med religionsutövning, men du får undervisning i din egen religion. En del vill bibehålla det nuvarande systemet medan andra vill ändra religionsundervisningen så att den skulle vara gemensam för alla.

Jag förstår båda synpunkterna. Jag köper argumentet att det är dumt att dela in eleverna i grupper enligt religionstillhörighet, målet bör ju trots allt vara åsiktsfrihet, förståelse och öppenhet gentemot varandras åskådning. Jag köper också argumentet att vi bör känna till vår egen synpunkt för att kunna ta ställning och att skolelever varken är tillräckligt mogna eller tillräckligt kunniga för att kunna föra den etiska diskussionen.

Den fråga som väcktes hos mig efter gårdagens debatt är huruvida vi i skolan kan - eller ska - lära ut "den egna synpunkten" för att eleven sedan ska kunna debattera etiska spörsmål. Samhället är inte längre lika homogent som tidigare och individualismen är starkare än förut. Ska inte den egna åsikten förankas i hemmet? Ska då skolan kunna ge eller ens göra anspråk på att ge eleven kunskap i den egna religionen ifall många som deltar i religionsundervisningen inte omfattar den lutherska kyrkans lära?

Skolan måste utgå från att varje familj har tagit ställning genom religionstillhörigheten. Hör eleven till ev.luth. kyrkan måste skolan utgå från att hen omfattar kyrkans lära, det är klart.

Men ändå, ju mer man tänker, vrider och vänder på det desto mer frågor uppstår. Hur ska religionsundervisningen ordnas i framtiden? Åh, ett segt tanketuggummi. För så är det, ju mindre insatt man är i ett ämne desto lättare ter sig lösningarna. Nu råkar jag känna till just religionsundervisningen rätt bra och oj vad segt tanketuggummit blir och samtidigt blir det intressantare  och intressantare ju mer man tuggar det.

Dopundervisningen i församlingen

Som postkonfirmand deltog jag i församlingens hjälpledarskolning och bär därifrån med mig en bild av kyrkands dopundervisning. Bilden föreställer en kyrka där grunden är dopet och sedan byggs resten av kyrkan upp av söndagsskola, dagklubb, juniorklubbar, skriftskola, hjälpledarskolning. Sen tar bröllopet vid och så snurrar hjulet ett nytt varv i och med att man som förälder deltar i dopet...

Numera är det många som inte gifter sig och som dessutom får barn sent i livet. Dessa kanske ändå vill ha kontakt med församlingen. Kyrkan jobbar hårt med att nå dessa unga vuxna och erbjuda också dem en naturlig plats i församlingsgemenskapen.

Åbo svenska församling startar en vuxenskriba, dels riktad till den som vill låta döpa sig i vuxen ålder men riktar sig också till den som är intresserad av att repetera skriftskolan, dvs få en fördjupad och mer mogen kunskap i kristendom. Ett alldeles strålande initiativ.

Jag skulle gärna delta, trots att jag borde besitta kunskapen. För att slänga sig med en kliché, jag vill växa i tron. I min roll som mamma väcks nya tankar och livserfarenheten gör att man ser på budskapet med nya ögon. Jag sku gärna dryfta dessa frågor med andra liksinnade för jag anser att det inte funkar med envägskommunikation här. Visst kan jag läsa läsa läsa men jag tror att det är just diskussionen som gör att förståelsen djupnar. Så, vem är med? Var träffas vi och när?

Gamla mänskor och ännu äldre

Vi lever i en tid där vi dyrkar ungdomen. I arbetslivet ska du vara ung och nytänkade (med flera år av erfarenhet och helst med barnafödandet bakom dig) och äldre arbetstagare ses som en last och man glömmer den tysta kunskapen. De unga vuxna har bildat en ny åldersgrupp.

Samtidigt lever vi längre och längre. Gruppen pensionärer är stor och sträcker sig över två generationer. Och visst, det handlar mer om vigör än om ålder, men gruppen aktiva pensionärer sträcker sig de facto över 30 år (eller går mot oändligheten). Det finns numera två generationer av pensionärer. Det har uppstått ännu en ny grupp, det finns liksom pensionärer och überpensionärer. Undrar hur detta kommer att påverka samhällsstrukturen?

Bloggnisch

Det här är min andra blogg, min första blogg handlar om vårt husprojekt och rätt så renodlat handlar den om byggnadsskeden eller -skeenden. Något inlägg har handlat om familjen mitt i byggdammet och om årets första grillkorv. Nu har vi bott i huset drygt ett år men jag försöker hålla mig till ämnet. Lite julgranar och julljus har hamnat med men jag vill ändå att det ska va en byggblogg. Den är de facto mer till för oss än för läsarna fast kul är det ju med läsare också.

Här om dagen fick jag veta om en bekants bekant som snubblat över bloggen och det visade sig att hon bott i det här huset under något skede. Huset har varit indelat i två lägenheter och vinden verkar ha varit uthyrd i etapper. Det är säkert intressant för en som bott här att heta hur det ser ut nu men samtidigt inser man ju att alla detaljer i ens hem inte behöver dokumenteras.

Det har varit tanken från början, att hålla bloggen som byggblogg. Byggbloggar tenderar att sväva ut i inredningsbloggar och så småning om blir de bloggar om livet i huset. Jag hoppas jag slutar bloggen innan den blir något mer än en byggblogg.

Den här bloggen ska handla om just vad jag tänkt på under veckan. Himla praktiskt om jag får säga dig själv för vem annan kan avgöra vad som rört sig i skallen på mig. Men, nischad vill jag att bloggen är. Peppe sammanfattar ett lyckad bloggkoncept i en pod och tar upp bland annat att grunden till en lyckad blogg ligger i att man ska hålla sig på rälsen och vara klar med den definierade publiken. Ungefär så.

Det var här poletten trillade ner för mig, det finns bloggar jag läst men tappat intresse för och funderat varför. Har jag fått overload av den personens fiffiga tankar? Eller har jag tröttnat på att läsa en smal smal syn på saken där det inte finns diskussion? Jo, säkert det också, men ofta handlar det om att bloggarens liv förändrats och därmed också bloggens innehåll. Förståeligt, men samtidigt lite tråkigt för följarna. Då en byggblogg blir en inredningsblogg får den säkert nya läsare som är intresserade av det men byggarna lämnar bloggen och då en poet börjar skriva prosa ändrar säkert läsarskaran. Då hen som skivit om hemgatan lär också läsarkretsen ändras då hen ger sig ut på sin livs resa.

Nu sku det va dags för en slutsats på det, men det här får bli ett tanketuggummi.

Förklaringar och vita lögner

Jag brukar inte vara försenad, i alla fall brukade jag inte vara det innan jag fick barn, men då jag kommer försenad, om det så är frågan om bara nån minut, har jag alltid behov av att förklara mig. Det är dygdigt att vara i tid och jag tycker inte att någon ska behöva vänta på mig, men blir jag försenad så tror jag faktiskt inte att någon förväntar sig att jag ska redogöra för hur det nu kunde gå på det viset. Ja, förväntar de sig något så är det på sin höjd en ursäkt, men ändå...

En kyrkvaktmästare, fem för pension, sa alltid (på Solvmål som jag inte låtsas behärska): -Hödu, he finns bara ein orsak ti att man kommer seint. Man ha starta för seint.

Således, från och med nu, ska jag bita mig i tungan och bara be om ursäkt för att jag inte startade tidigare. "Ursäkta att jag är sen." Punkt.

Neppes tanketuggummi

I sitt sommarprat använde Neppe Pettersson ordet tanketuggummi. Ett mycket bra ord. Det betyder tankar man återkommer till och tuggar på och som man eventuellt inte ens vill ha konklusion på. Jag upplever inte heller att det är att grubbla utan ser det mer som ett gympass för hjärnan. Jag tycker vi alla ska börja använda det så det blir vedertaget.

Hon prata också om det faktum att hon inte tycker om barn. Hon som är barnträdgårdslärare. Underbart. Härligt att någon säger det. För det är skillnad på att tycka om att jobba med barn och se hur barnen utvecklas och att tycka om barn för att dom är barn. Jag förstår hennes resonemang till fullo.

Vill du höra henne själv så tryck HÄR.

Gubbar - och deras fruar

Med risk för att bli stämplad som åldersmobbare kommer det nu ett inlägg om gubbar - och deras fruar. Och det är hårddraget.

Det måste ju ha skett en hel del vad gäller jämställdheten unde de senaste 30 åren, för hur många gubbar är det inte som är totalt beroende av sina fruar? Jo, du läste rätt. Man brukar anta att det är fruarna som är beroende av männen. Utan att ha nån fakta att grunda mig på påstår jag ändå att det är tvärt om efter att ha lyssnat på ett antal jämngamla som pratat om sina föräldrar. Männen verkar totalt avhängiga av fruarnas kunskap i att få mat på bordet. Alltså vardagsmat. Helt vanlig husmanskost. (Det finns enstaka män i den äldre generationen som kockar, men då är det frågan om festmiddagar, den tradiga var(eviga)dagliga husmanskosten står fortfarande fruarna för.)

Nyblivna pensionärsfruar har bråttom hem för att laga mat åt gubben. Eller "är fast" för att gubben ska ha lunch. Jag fattar inte. Samma gubbar som fnyser åt folk som äter lunch på restaurang varje dag kan nog minsann gå på lunchrestaurang så fort frun råkar vara bortrest. Ja, om hon inte laddat kylskåpet fullt innan hon åkte.

Det finns en massa duktiga kvinnor som går omkring och grubblar över hur dom sku klara sig utan gubben om han kastar veven först - för han sköter ju allt med bilen, huset och räkningar. Dessa kvinns sku klara sig med glans, men gubbarna - dom får sätta hela pensionen på lunchsedlar om dom blir ensamma.

Det kom ett radioprogram i somras (?) där en nybliven relativt ung man som blivit änkling berättade att han fick påringning av socialen som undrade om han var i behov av matlagningshjälp och han frågade sig om det samma hade hänt om han varit kvinna. En helt relevant fråga. Men samtidigt kan man bara anta att ett antal gubbar sku behöva den hjälpen i en liknande situation.

Vad vill jag säga med det här då? Upp med hakan, tanter, det är inte ni som har ett beroende. Ni fixar bokstavligen biffen. Bilen klarar man sig utan men mat behöver man alla dagar.

Ekogemak

Alltid nu och då återkommer jag i mina tankar till det jag lärde mig om Google i ett inslag i Närbild (tror jag det var?) innan jul (sorry, orkar inte söka upp det nu). I senaste poden pratade Peppe om fenomenet och kallade det Echo chamber, ekokammare (eller -gemak, det var en skön översättning), ett bra ord i alla fall på engelska. Det handlar alltså om hur sökverktyget Google minns dina sökningar, dina sidor du hängt på tigidare vilket ska, enligt Google, hjälpa dig att hitta för dig relevant information i framtiden. Facebook, Twitter och diverse andra kanaler funkar kanske inte helt på samma sätt men i den världen väljer du vad som finns i ditt flöde.

Du skapar alltså en virtuell värld där du finns i din egen comfort zone, du skapar en bekväm omgivning för dig. Du gallrar bort sånt som är obekvämt och stänger öronen för det du inte vill höra. Till sist sitter du där, i din egen lilla bubbla, din Echo chamber, och har det kiva och gemytligt och petar dig själv i naveln.

Det sku vara väldigt intressant att kunna göra en studie i hur det påverkar ens självbild om man aldrig sku tvingas utanför sin bekvämlighetszon, om man bara sku figurera där i sin egen lilla bubbla omgiven av vänner man själv valt (obekväma typer kan man ju blockera) och läsa kolumner, bloggar och tidningsnotiser som stärker ens egen åsikt. För så funkar det, läser vi något vi inte håller med om linkar vi och skriver: nämen kolla hur sjukt! och alla dina vänner som håller med lajkar som bara den. Alla blogginlägg som skrivs, kommentarerna haglar in, positiva underbyggande och upprätthållande. De som läser och kanske inte nu tycker det var sååå banbrytande det du skrev, de är tysta, och den som inte håller med kan du blockera.

Intressant tankelek är det, men så länge vi är medvetna kan vi ju trots allt utmana oss. Visserligen gör vi det här irl också, men inte i samma utstäckning. Vi stöts och blöts med personer vi inte själv väljer. På barnets föräldramöte, i arbetskollegiet i kören eller på gymmet. Det tvingar oss att re-evaluera våra egna tankar - och det är friskt. Sjukt är det sedan då vi helt tappar omdömet och inte längre minns att vi själva bäddat med bomull runt oss och enbart får input som är färdigprogrammerad för vårt tyckande. Vad händer då, om vi plötsligt hamnar ta ett steg utanför den världen?

För p.k.

Alltså på riktigt, jag börjar ana att det är farligt att vara allt för politiskt korrekt. Att man blir så aktsam att man inte ens vågar prata om det som alla tänker. Jag menar inte att man ska slänga käft om det ena och det andra för det, nej, men att man inte vågar beröra ämnen i rädlsa för att stöta sig med någon.

Det som väckt tanken är programmet Döden, döden, döden som sändes på SVT i höstas. Programledaren försöker möta sin rädlsa för döden med fakta och kunskap om kistor, stenar, gravar, krematorier. Programserien är välgjord och man möter mänskor med kärlek och tar i med silkeshandskar. I sista avsnittet behandlades det som inte var konkret, det som ingen har svar på, det som döden de facto är, det som händer efter jordelivet.

De som har svaret på detta är religionen, och visst, man tar politiskt korrekt och frågar muslimen vad hen tror att händer efter döden. Man intervjuar två som varit med om en nära döden-upplevelse som berättar om hur ljust det blir och vackert och att de trots det tror att livet tar slut då man tagit siitt sista andetag. Sverige har ingen statskyrka och är ett sekualiserat land, jag vet, men ändå ÄNDÅ hör över 50% av landets befolkning till Svenska kyrkan och dessutom finns det andra kristna grupperingar i Sverige. Vore då ändå inte det mest naturliga att låta en representant för den Svenska kyrkan berätta vad kyrkan anser om livet efter detta? Dessutom, i egenskap av religionsvetare och religiös person, anser jag att en troende (oberoende av religion) har förståelse för en annan religions syn. Ingen trampar någon annan på tårna genom att fråga vad den religionen anser om livet efter detta. Personligen har jag svårast med dem som inte vågar fråga, för det verkar som om de är rädda för själva frågan och för att måsta blotta sitt eget svar.

Men tillbaka till programserien. Jag köper det att man inte vill rådda in religionerna i den här programserien. Man fokuserar på det praktiska, kring arrangemangen, besöker en kyrka (sic!) vid en begravning och pratar om synen på livet, frågar efter den eventuella bitterheten. Man pratar inte om så mycket om vad som händer sen. Fine fine fine. Men varför VARFÖR intervjuar man då en muslim? Jag menar att det blir snett. Eller så borde det vara utgångspunkten, att ta reda på vad de andra tänker. För mig personligen var det intressantare att höra muslimens röst, för det andra känner jag till, men jag tror inte det var tanken med programmet. Jag tycker bara att det vore självskrivet att, om man vill ta in religionen, också ta in den religion som majoriteten tillhör också. Gärna gärna får man ta in alla religionen för mig. De flesta berättar om ett liv efter detta och det är trösterikt, anser jag, ifall man är rädd för döden.

Det här exemplet är ett bland många. I Sverige, men också allt mer här, börjar man bli så rädd att inte vara pk så man undviker det självklara och tar så mycket hänsyn att man tar in det udda i stället. Visst är det väl lite märkligt?

Ode till Ungdomens Kyrkodagar

Jag är rätt kass på politik. Ja eller på det där som man tror är politik då man är 15. Nånstans där, på samhällsläratimmarna, går det fel. Tonåringar är demagoger och borde vara de mest intresserade men de blir liksom uttorkade nånstans på vägen då de ska förstå hur rikspolitiken fungerar. Det visas bilder på gubbar (ja, gubbar!) i slips som hållet torra långa tal om sånt som inte intresserar alls på ett språk man behärskar bristfälligt. Å så tavlan: JAA, EI, TYHJÄ, POISSA. Det mest upprörande är de som är borta, väck. Dom borde ju skrivas upp i absentiehäftet. Å så dom som sitter å läser samtidigt! Eller skriver?! Eller sover!! Fram med anmärkningshäftet! Sen lite högläsning i samppaboken. Nån med högröda kinder knagglar sig fram i texten och försöker få ihop raden bokstäver till ett ord hen aldrig hört, läraren korrigerar och ber en sträcka under. Nu vaknar jag, nu ska det väljas färg på fosforpenna - eller färgad bläck. Ska man sträcka under orden i meningen mellan de där orden läraren sa eller inte? Sen ska man fylla i knasiga ord i de där lådorna med pilar och sträck...

Ja, ni fattar. En annan var nog inte tillräckligt mogen för att fatta vad det handlade om.

Men, Ungdomens Kyrkodagar, där var man med i processen. Viktiga äldre ungdomar och så jag, utvald till församlingens representant, samlades i ett mötesutrymme, inte i ungdomslokalen, för att skriva en (ja vad hette det nu) en motion. Om något väldigt angeläget. Det fanns en deadline då det sku vara inskickat. Välformulerat sku det vara. Sen, kom handlingarna på posten i ett STORT kuvert, såna som mamma bruka få. Där var texten, i pränt, med vår församlings namn under. Jag var delaktig i något MYCKET viktigt. Sen reste vi iväg, med buss, en ABONNERAD buss där ungdomar från också andra församlingar, både i min ålder och ÄLDRE fanns med. Nån spela gitarr och man blev kär. Väl framme delade jag rum med nån som inte var min bästis utan nån som också var med på detta viktiga uppdrag, utskickad av församlingen. Programmet runt plenum var också roligt, men plenum, PLENUM. Röstsedel, min röst kunde vara avgörande! Tänk, jag var viktig, min röst kunde bli hörd. Och om man sku vara riktigt, RIKTIGT modig så sku man kunna begära taltur. (Jag kom att stå i talarstolen också, något år senare, men det kunde jag bara drömma om nu.)

Å dialekterna, ett sammelsurium med finlandssvenska röster som OCKSÅ var utvalda. Och dom var ju ganska lika oss. (Fast inte helt, de sträkte upp händerna och blunda då de sjöng, så kan man ju inte göra, eller?) Å vissa hade ju helt galna åsikter, rent av 100 år gamla åsikter! Å endel ville liva upp gudstjänstena med dans! Helt sjukt, inte kan man nu störa tanterna i kyrkbänkarna!? Eller? Här nånstans började jag förstå att jag hade en egen åsikt och fick ha det. Och fast jag var av olika åsikt med den som satt bredvid mig kunde vi enas i bön, sång och nattvard.

Just nu, i Karis, sitter det ungdomar, viktiga ungdomar och är med om det  jag var med om då. Jag blir glad i hela kroppen då jag tänker på det. Jag hoppas mina barn också sitter där om 10 år. (Tio, helt sjukt, det är ju ingenting!) Jag önskar att alla fick vara utvalda och viktiga och få vara med om den känslan jag hade då jag satt där, satt där i mitt världens bästa samppalektion och var värdefull och hörd.

Snäv kompetens

Det fina med universitetsutbildning är ju att den öppnar så många dörrar. Den ger en allmänbildande utbildning och inget yrke. I annonserna står det som krav "lämplig högskoleexamen". Eller åtminstone sägs det så. Sen finns det gånger då verkigheten ser annorlunda ut. Man kunde ju tycka att en lämplig högskoleexamen för socialarbetare skulle vara socialpolitik och utvecklingspsykologi - men nej, man ska minsann ha läst på såssåkåm om man ska ha de rätta nycklarna för yrket. Skolvärlden är också knepig, är du ämneslärare får du undervisa i ditt eget ämne i hela grundskolan. Är du klasslärare får du undervisa rubbet i åk 1-6, också musik fast du är tondöv och gymnastik om du så aldrig kastat en boll. Har du fördjupat dig i något ämne till cumnivå duger du att undervisa just det ämnet ända upp till åk 9 men på gymnasienivå är det inte dugligt. Är du rektor i en skola är du definitivt inte kapabel att undervisa i samtliga ämnen men du kan trots det ansvara för att den specialiserade läraren inte gör huvudlösa beslut.

Visst, jag fattar att man måste ha en viss kunskap och ett visst tänk för uppdraget, men ibland kan kompetenskraven vara orimligt snäva. Att man diskuterar den finlandssvenska lärarutbldningens placering är bra, jag tror personligen att konkurrens skulle vara av gagn. Sen tror jag också att personer från huvudstadsregionen inte skulle må dåligt av att flytta bort från stan under studierna. Jag har träffat en person som ville bli klasslärare men kravet var att studieplatsen skulle kunna nås med spårvagn. (Kanske lika bra att hen inte blev lärare då jag tänker efter.)

Sen är det ju intressant att det inte pratas om bristen på socialarbetare med samma kraft som bristen på behöriga lärare. Kanske KANSKE sku också såssåkåm behöva konkurrens?

Man får inte mer än man kan bära

Under veckan som gått har jag funderat på hur olika lyckans lotter faller. Världen är inte rättvis, i alla fall inte rättvis enligt de principer jag delade allting med med min syster som liten: den ena dela, den andra valde. En 0,33l läsk, t.ex. delas på millilitern rättvist på det sättet.

Den enda rättviseprincipen som kan ens anas är att vi är olika rustade för motgångar och att vi inte belastas med mer än vi kan ta emot eller klara av att hantera. På det viset skulle rättvisan synas i att våra bördor går att mäta mot hur starka vi är. Men om man inte utsätts för något, är man en vekling då? Eller är man utsatt från konstant jämna plågor?

Jag förväntar mig inga svar, förstås, men det verkar som om nån har doserat lite fel på sistone. Jag tycker det är olovligt många som fått mer än de orkar bära just nu.

Avsaknad av söndagar

Under den gångna veckar, ja egentligen under det gångna året, har jag tänkt på att man kan sluta önska trelig helg på fredagar. Det blir nog veckoslut, men inte helg. Helg blir det numera enbart 6.12, långfredag, påsksöndag och Kristi flygare. Typ. Alla andra dar är butiken öppen (utom juldan och annandan). Det är inte det att jag tycket det är synd att handla på söndagar - eller jobba för den delen. Jag kan själv handla en söndag. Vi råkar däremot bo mitt emot ett snabbköp och det blir liksom aldrig tyst, inte en enda dag. Stör det mig så kan jag natuligt vis flytta, men måste det alltid vara puls? Också i en småstad? Det är oke om det finns kiosker och bensinsationer där man kan få en extra liter mjölk och en paket blöjor om nöden är stor, men behöver faktiskt supermarketarna vara öppna på söndagar? Eller, jo, tydligen, det var visst på förslag igen att skuffa både Kristi himmelsfärdsdag och trettondagen till veckoslutet igen. Jag hoppas man inte genomför det för nån dag i året kan det väl för allt i världen vara tyst?

HÄR en text med samma tema. Och det är inte enbart de redan frälsta som behöver vila.

Jante

Under den gångna veckan (jag inser att jag pantat på inlägg och nu sprutar som ut...) har jag också funderat på Jante. Jag tror Jante var en kvinna. Kvinnor har svårt för att stoltsera med vad dom gör, i alla fall har dom svårare för det än männen. Har en karl gjort något visar han stolt upp det - och gör inte han det så gör frun det. Märker någon att en kvinna gjort något och ger henne beröm säger hon lite försiktigt att "nåja, int e det nu någo att skryta med" eller " det blev nu int riktigt som jag tänkt". Visst, det finns stolta kvinnor också, men de kallas skrytsamma och högfärdiga. Och så finns det jantiga män. Och juntiga.

Morgonstund har guld i mund?

Under veckan som gått har jag också funderat på dygd. Varför är det en dygd att vara morgonpigg? Jag menar, det måste ju härstamma från något? Från att korna sku mjölkas tidigt på morgonen? Vem har bestämt det? Och mjölkades de i ottan innan det sku passas in med mjölkbilen? Eller kommer det från klosterlivets Laudes? Ora et labora. Nä, det är latheten som är en av de sju dödssynderna, för den som sover syndar som bekant inte. Man behöver väl inte vara lat bara för att man har en annan dygnsrytm?

"Uppe med tuppen, med katten i säng..." skrev min mamma i minnesboken. Jag har inga problem med att vakna på morgonen, men nog sku det vara ack så skönt att orka vara vaken en stund på kvällen efter att ungarna somnat.

Status och mansdominerade yrken

Under den gångna veckan har jag tänkt på att det finns statusyrken som traditionellt enbart har innehafts av män. Deras fruar har till och med fått ett suffix. Rektor, rektorska. Prost, prostinna. Min man har inget suffix. Statusyrkena höjer inte heller statusen på en kvinna, ingen pöser och säger att MIN dotter är minsann professor, utan om en kvinna är professor visar hon snarare att professorer kan minsann vem som helst vara. Och jo, jag hårdrar det. Alla över samma kam.