Ekogemak

Alltid nu och då återkommer jag i mina tankar till det jag lärde mig om Google i ett inslag i Närbild (tror jag det var?) innan jul (sorry, orkar inte söka upp det nu). I senaste poden pratade Peppe om fenomenet och kallade det Echo chamber, ekokammare (eller -gemak, det var en skön översättning), ett bra ord i alla fall på engelska. Det handlar alltså om hur sökverktyget Google minns dina sökningar, dina sidor du hängt på tigidare vilket ska, enligt Google, hjälpa dig att hitta för dig relevant information i framtiden. Facebook, Twitter och diverse andra kanaler funkar kanske inte helt på samma sätt men i den världen väljer du vad som finns i ditt flöde.

Du skapar alltså en virtuell värld där du finns i din egen comfort zone, du skapar en bekväm omgivning för dig. Du gallrar bort sånt som är obekvämt och stänger öronen för det du inte vill höra. Till sist sitter du där, i din egen lilla bubbla, din Echo chamber, och har det kiva och gemytligt och petar dig själv i naveln.

Det sku vara väldigt intressant att kunna göra en studie i hur det påverkar ens självbild om man aldrig sku tvingas utanför sin bekvämlighetszon, om man bara sku figurera där i sin egen lilla bubbla omgiven av vänner man själv valt (obekväma typer kan man ju blockera) och läsa kolumner, bloggar och tidningsnotiser som stärker ens egen åsikt. För så funkar det, läser vi något vi inte håller med om linkar vi och skriver: nämen kolla hur sjukt! och alla dina vänner som håller med lajkar som bara den. Alla blogginlägg som skrivs, kommentarerna haglar in, positiva underbyggande och upprätthållande. De som läser och kanske inte nu tycker det var sååå banbrytande det du skrev, de är tysta, och den som inte håller med kan du blockera.

Intressant tankelek är det, men så länge vi är medvetna kan vi ju trots allt utmana oss. Visserligen gör vi det här irl också, men inte i samma utstäckning. Vi stöts och blöts med personer vi inte själv väljer. På barnets föräldramöte, i arbetskollegiet i kören eller på gymmet. Det tvingar oss att re-evaluera våra egna tankar - och det är friskt. Sjukt är det sedan då vi helt tappar omdömet och inte längre minns att vi själva bäddat med bomull runt oss och enbart får input som är färdigprogrammerad för vårt tyckande. Vad händer då, om vi plötsligt hamnar ta ett steg utanför den världen?