Tystnadsplikten

Min man har snällt nog fört ut tidningarna, också de jag sku hänvisa till. Nu minns jag inte längre vem som skrev och vilken dag det var, men på Hbls insändarsidor påbörjades en diskussion om tystnadsplikten. Insändarna handlade om att tystnadsplikten är så sträng att den utgör ett hinder för arbetet. Insändarskribenterna var inte representanter för skolan, men minns inte ens var de arbetade. Samtidigt lyfte Riko fram en episod där tystnadsplikten var i centrum i senaste Eftersnack. Äntligen äntligen, tänkte jag. Äntligen lyfts diskussionen om den i bland allt för stränga lagen om tystnadsplikt på bordet.

Vi har en så sträng lag om tystnadsplikt i Finland att det inte alltid gagnar klienten/patienten/eleven. Samarbetet med med socialen är svårt. För socialen har tystnadsplikt. Och det har ju nog skolan också om någon trodde något annat. Men socialen har liksom på något sätt mer tystnadsplikt. I skolan upplever vi ibland att tystnadsplikten är så sträng att det utgör ett hinder för vårt arbete. Vi kan inte tala om oron för en elev med en kollega som också undervisar eleven utan att kontakta föräldrarna. Vi skall ha ett elevvårdsmöte och föräldrarna har rätt att närvara. Inför ett elevvårdsmöte vill man som lärare förbereda sig, speciellt om man ska möta föräldrar till ett barn man har oro för. Ifall man tycker sig märka att allt inte står rätt till med en elev vill man gärna checka med någon ifall hen också märkt ett avvikande beteende, att det inte är man själv som ser spöken där det inte finns några. Det tillåter inte lagen.

Episoden Riko lyfte fram handlade om en som person som gjort ett självmordsförsök som sjukhuset inte kunde berätta om för de anhöriga då patienten skrevs ut från sjukhuset. Väl hemma igen gjorde hen ett självmordsförsök igen. Och lyckades. Absurt.

Lagen om tystnadsplikten finns som ett skydd, den ska inte vara ett hinder. Den får inte vara ett hinder. Som lagen nu är utformad skyddar den inte den svagaste. Den skyddar i värsta fall förövaren.