Ode till Ungdomens Kyrkodagar

Jag är rätt kass på politik. Ja eller på det där som man tror är politik då man är 15. Nånstans där, på samhällsläratimmarna, går det fel. Tonåringar är demagoger och borde vara de mest intresserade men de blir liksom uttorkade nånstans på vägen då de ska förstå hur rikspolitiken fungerar. Det visas bilder på gubbar (ja, gubbar!) i slips som hållet torra långa tal om sånt som inte intresserar alls på ett språk man behärskar bristfälligt. Å så tavlan: JAA, EI, TYHJÄ, POISSA. Det mest upprörande är de som är borta, väck. Dom borde ju skrivas upp i absentiehäftet. Å så dom som sitter å läser samtidigt! Eller skriver?! Eller sover!! Fram med anmärkningshäftet! Sen lite högläsning i samppaboken. Nån med högröda kinder knagglar sig fram i texten och försöker få ihop raden bokstäver till ett ord hen aldrig hört, läraren korrigerar och ber en sträcka under. Nu vaknar jag, nu ska det väljas färg på fosforpenna - eller färgad bläck. Ska man sträcka under orden i meningen mellan de där orden läraren sa eller inte? Sen ska man fylla i knasiga ord i de där lådorna med pilar och sträck...

Ja, ni fattar. En annan var nog inte tillräckligt mogen för att fatta vad det handlade om.

Men, Ungdomens Kyrkodagar, där var man med i processen. Viktiga äldre ungdomar och så jag, utvald till församlingens representant, samlades i ett mötesutrymme, inte i ungdomslokalen, för att skriva en (ja vad hette det nu) en motion. Om något väldigt angeläget. Det fanns en deadline då det sku vara inskickat. Välformulerat sku det vara. Sen, kom handlingarna på posten i ett STORT kuvert, såna som mamma bruka få. Där var texten, i pränt, med vår församlings namn under. Jag var delaktig i något MYCKET viktigt. Sen reste vi iväg, med buss, en ABONNERAD buss där ungdomar från också andra församlingar, både i min ålder och ÄLDRE fanns med. Nån spela gitarr och man blev kär. Väl framme delade jag rum med nån som inte var min bästis utan nån som också var med på detta viktiga uppdrag, utskickad av församlingen. Programmet runt plenum var också roligt, men plenum, PLENUM. Röstsedel, min röst kunde vara avgörande! Tänk, jag var viktig, min röst kunde bli hörd. Och om man sku vara riktigt, RIKTIGT modig så sku man kunna begära taltur. (Jag kom att stå i talarstolen också, något år senare, men det kunde jag bara drömma om nu.)

Å dialekterna, ett sammelsurium med finlandssvenska röster som OCKSÅ var utvalda. Och dom var ju ganska lika oss. (Fast inte helt, de sträkte upp händerna och blunda då de sjöng, så kan man ju inte göra, eller?) Å vissa hade ju helt galna åsikter, rent av 100 år gamla åsikter! Å endel ville liva upp gudstjänstena med dans! Helt sjukt, inte kan man nu störa tanterna i kyrkbänkarna!? Eller? Här nånstans började jag förstå att jag hade en egen åsikt och fick ha det. Och fast jag var av olika åsikt med den som satt bredvid mig kunde vi enas i bön, sång och nattvard.

Just nu, i Karis, sitter det ungdomar, viktiga ungdomar och är med om det  jag var med om då. Jag blir glad i hela kroppen då jag tänker på det. Jag hoppas mina barn också sitter där om 10 år. (Tio, helt sjukt, det är ju ingenting!) Jag önskar att alla fick vara utvalda och viktiga och få vara med om den känslan jag hade då jag satt där, satt där i mitt världens bästa samppalektion och var värdefull och hörd.