Jag brukar inte vara försenad, i alla fall brukade jag inte vara det innan jag fick barn, men då jag kommer försenad, om det så är frågan om bara nån minut, har jag alltid behov av att förklara mig. Det är dygdigt att vara i tid och jag tycker inte att någon ska behöva vänta på mig, men blir jag försenad så tror jag faktiskt inte att någon förväntar sig att jag ska redogöra för hur det nu kunde gå på det viset. Ja, förväntar de sig något så är det på sin höjd en ursäkt, men ändå...
En kyrkvaktmästare, fem för pension, sa alltid (på Solvmål som jag inte låtsas behärska): -Hödu, he finns bara ein orsak ti att man kommer seint. Man ha starta för seint.
Således, från och med nu, ska jag bita mig i tungan och bara be om ursäkt för att jag inte startade tidigare. "Ursäkta att jag är sen." Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar