Förr gick man till fots, med lite tur hade man en cykel som man kunde dela på. Min farmor och hennes systrar och deras vänner hade någon cykel. Då de sku på dans cyklade först nån iväg och de andra gick. Den som cyklade lämnade cykeln vid vägrenen efter ett tag och fortsatte till fots. Då kompsarna kom till cykeln var det någon annan som trampade iväg och så höll de på tills de kom fram. Hade man ärende skickade man brev eller gick i byn.
Idag har vi telefoner, internet, bilar, mopeder och minst en cykel per man, men ändå känns det som att vi är längre bort från varandra än någonsin. Allt blir så komplicerat. Du kan inte gå till grannen bara för att prata bort en stund, sticka dig in. Nej, det rings, messas, chattas och avtalas en tid. Den som bjuder gäster storstädar, fixar käk och lagar cupcakes. Det ska vara latte eller cappucino och cake-pops. Servetterna ska brytas i värsta origami-anda och mitt på bordet står det finaste stillebenet.
Och ändå är det som vi uppskattar mest ett okonstlat möte över en slät kopp kaffe. Varför blir det så svårt så det kan vara så lätt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar