I vintras skrev Eva Franz den här artikeln på Yles hemsida. I sin privata blogg skrev hon så här. Dagens ÅU publiserar FNBs artikel om Undervisningsministeriets undersökning Drop out or throw out.
Själv har jag reagerar på samma fenomen genom mina barn, samtliga under skolåldern. Den idrottsverksamhet som erbjuds dem är från tidiga barnår nischad. Det finns inte en grupp som inte skulle ta sikte på en viss gren från början. Verksamheten i de här grupperna är det inget fel på i sig och jag förstår att föreningar har som mål att i framtiden få nya duktiga idkare. Jag vill absolut inte klanka ner på den verksamheten. Sanningen är dock den att sysslar barn med en viss typ av gren blir naturligtvis framgång en målsättning och för framgång krävs bra utrustning och snart rullar man in i ett ekorrhjul som också blir kostsamt.
Men på riktigt, jag vill gärna att mina barn blir motionerande vuxna. (För mig räcker vardagsmotion som målsättning, har inga planer på pokalhylla.) Då grabben visade intresse för bollen tänkte jag ge honom en chans. Man kan då välja mellan handboll eller fotboll. Åt en 4 åring. Välja bollgren. På vilka grunder? Nå, den här mamman vill att han har sina hobbyn under vinterhalvåret hellre än att halva sommarn är bokad vid en fotisplan så det blev handboll. Andra grunder hade jag inte att gå på då jag är totalt ointresserad av bollar i alla dess former (...eh). Ännu har jag inte upplevt att det varit kostsamt, trots att det genast beställdes t-skjorta med tryck. Sånt är viktigt för en 4 åring men inte nödvändigt. Däremot blir det nödvändigt om "alla andra" har.
Grannkommunen erbjuder bollklubb för barn upp i skolåldern. Bollklubb. Inte minifotis eller minihandis eller minikorgboll eller miniwhatever. Barn samlas i en bollhall, idrottsledaren väljer boll och förklarar reglerna och så får alla prova på den grenen den dagen. Kravet är på sin höjd innetossor och bekväma kläder. Borde det inte vara så här överallt, undrar jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar