lördag 27 augusti 2016

Vässa sina argument

Har du lyssnat på Alexander Bards sommarprat? Om inte så gör det. Jag kunde säkert plocka mening för mening och tugga dem till enskilda inlägg, men Bard är så tydlig så lyssna och tugga själv.

I sommarpratet lyfter han fram en sak som inte är ny men som jag tog till mig på djupet: att snacka med oliktänkande gör stt du måste vässa dina argument.

Jag brukar bli frustrerad på att folk tänker så fel (för jag har ju allltid rätt) men nu behöver jag inte bli det längre. Jag kan bara se det som en övningssituation, som en slipsten. Håh, vad bra.

söndag 15 maj 2016

Det är int så konstigt att folk tappar tron

Det är inte så konstigt att folk tappar tron, eller växer ur sin barnatro. Det ska man ju göra. Ju äldre man blir desto mer filosofiskt tänker man. Då är det inte så märkligt att tron på den där skäggiga gubben på ett moln försvinner. Hos den som diskuterar religiösa frågor med lärda mänskor växer tron, eller utvecklas är väl ett bättre ord. Hos den som inte fortsätter diskutera de här frågorna med kunniga mänskor utvecklas inte ordförrådet för det andliga. Det betyder att hen inte har språk att klä tankarna med. Inte konstigt då att det vokabulär men skaffat sig som konfirmand inte räcker till för den vuxnes tankar. Jag menar, tänk om man hamnade duskutera politik med den kunskapen man besatt som femtonråring. Eller det är väl just det som vi gör i Finland, inser jag i skrivande stund. Det förklarar ju sandlådsleken i granitborgen...

Folk måste läsa och utveckla sitt språk så tankarna inte begränsas.

lördag 30 april 2016

Barn som stänger öronen

"Det finns barn som tror att då vuxna pratar, då angår det inte dom."

Den frasen blev kvar i mig efter föreläsningen. Den snurra länge. Som alltid tänker jag först på mina egna barn. Nog pratar jag ju med dem tillräckligt? Jag vet ju att jag pratar med dem, men tillräckligt? Det handlar ju inte bara om att kommendera dem: Ät! Sov! Borsta tänderna! Det handlar om att kommunicera dem, föra dialog, föra en god dialog.

Pratar vi inte med barnen då de är små, när ska man i så fall börja då? Och hur ska de få ett ordförråd? Och hur ska de kunna tänka om de inte har ord? Och ännu viktigare, hur ska de känna sig älskade om de inte blir bekräftade?

Rent professionellt blir man också fundersam. Hur ska daghem och skola fungera om barnen inte är vana med att vuxenpratet gäller dem? Den professionella uppfostraren ersätter aldrig ett föräldraskap. Grunden måste byggas först, och den byggs hemma. HÄR hittar du ett snabbtest för att utvärdera föräldraskapet och anknytningen.

Nu, då de akuta tankarna har lagt sig, funderar jag också på hur det var förr, då barnen inte räknades. Innan Piaget och Vygotskij. Är vi tillbaka i ruta ett, där föräldrarna är viktigare än barnen? Eller har det alltid varit så? I agrarsamhället hann föräldrar inte heller med sina barn, men då fanns det flera generationer och många syskon på gården. Kanske tjänstehjon. Huset var fullt med folk som stod barnen nära och där fanns det alltid någon. Idag är familjerna små och det är långt till släktingarna. Och bostäderna är stora Då barnet kommer hem på eftermiddagen förväntas det va i sitt rum, ur vägen, sysselsätta sig själv.

Våra barn är alltid i fötterna och visst jagar jag också iväg dem ibland. Men visst är det ju så, de stör mindre om de är med i det man gör. Jag vill bara glömma bort det. Vara effektiv. Få maten undanstökad så jag kan göra annat sen. Men är de med så är de faktiskt mindre i vägen. Egentligen.

Av arbetsplatshälsovårdaren fick jag ett av de bättre tipsen. "Då du kommer hem, lägg dig på golvet i 20 minuter och var med barnen. Sen kan du ta itu med det som ska göras. Då barnen har fått din uppmarksamhet kan de göra annat medan du fixar maten." Det funkar faktiskt. Testa själv. Jag ska också bättra mig. 

söndag 17 april 2016

Egen tid

Det händer att jag inte kan sova. Det betyder alltså somna om då jag vaknar på morgonnatten. Det här är en sådan dag. Tacka vet jag Yle Arenan och att jag har så många osedda och olyssnade program. Idag (det låter konstigt att skriva inatt) blev det Familjeliv från dagen innan med temat egentid.

Jag har förut funderat kring mitt behov av egentid. Och att ta sig egentid. Visst gör jag det, men det funkar inte för mig. Jag har en massa hobbyn, mer krävande och mindre krävande. Jag gör kortare jobbresor och får komma bort från familjen. Jag ordnar med barnvakt för att komma iväg på kulturevenemang. Men nej, jag får inte till det.

Idag trilla poletten ner. Då Sofia Torvalds prata om ensamförsörjarskapets fördel, de barnfria helgerna, då förstod jag. Hon sa (och nu önskar jag jag hade direkt citat, men): då barnen var hos sin pappa kunde hon gå på café efter jobbet.

Det är inte cafébesöket jag saknar. Det är lätt fixat. Utan det där spontana som sker utan att man behöver ha dåligt samvete. Jag ska förklara.

Då jag ordnar tillfällen för mig att ha egentid, då väljer jag ju bort mitt moderskap. Då jag tar långlunch från jobbet förkortar det arbetstiden och i slutändan jobbar jag in det ändå, eller så kan jag inte gå tidigare från jobbet en annan gång vilket sku gynna familjen. Det handlar om att det finns vågskålar. I en finns barnen, i en finns min man, i en finns tiden vi alla har tillsammans. I en vågskål finns jobbet och i en (eller egentligen i många olika) finns vänner. I en vågskål finns jag. Jag säger inte att det är lätt att få balans mellan dessa, men med planering, eftertanke och barnvaktsarrangemang går det. Men det kräver ju sitt förståss. Och det kräver prioriteringar.

Det kräver PRIORITERINGAR.

Den egentid jag njuter av, det är den kravlösa egentiden. Den jag inte jobbat för. Den jag inte valt bort något för. Den jag inte behöver ha dåligt samvete för. Den egentiden handlar om att gå på café efter jobbet. För att jag kan. För att ingen ändå väntar hem mig.

Allt har sin tid och jag har haft oändligt med sådan tid. Jag vet att jag inte njuter av det i längden. För mycket och för litet skämmer allt. Men då stunder av kravlös egentid infaller, jo, den infaller och kan inte planeras in. Då stunder av kravlös egentid infaller, då njuter jag.

fredag 31 juli 2015

Då hen bet i äpplet

Planen var att mänskan sku leva i harmoni med varann och naturen. Inga murar mellan mänskor, inga murar mellan länder. Sen bet hen i äpplet och lustar vakna. Dom håka att dom va nakna.

Tänk att sexualdriften kippar omkull hela planen. Att sen då man tänker med pilin, då ryker liksom vettet ut. Tänk om mänskan bara sku kunna tänka med hjärnan. Också samtliga riksdagsmän i vårt land.

fredag 26 juni 2015

Sommarprat - radio som bäst, eller?

Jag älskar sommarprat. Framför allt älskar jag Radio Vegas sommarprat. Sommar för mig är att med pensel i handen och linoljedoft i näsan lyssna på sommarprat. Så även idag. Och då tänkte jag att sommarprat är nog radio som bäst.

Sen fick jag dåligt samvete. Radiopratet är bra. Det behöver inte ens ifrågasättas. Men radiopratet är manusbaserat, framarbetat och förberett. Många timmar. Dagar. Radiojournalisterna skapar magi på minuter, sekunder. De fyller etern med stoff som har hög kvalitet men sekundschema. De klickar jinglar, se läser rubriker, de går in i allvar och skrattar bort tid. De räddar missöden och de gör om och gör rätt. I realtid inför en kritisk publik.

Jag åhörde en gång en föreställning. Förlåt för att jag inte minns vilken teater som satt upp pjäsen, men den framfördes av Martin Bahne. En skolpjäs. Finlands svenska litteraturhistoria på en lektion. Betagen var jag, och drömde att alla lektioner skulle vara likadana. Att alla lärare sku kunna prestera ens  närheten då de undervisar. Sen hann verkligheten ikapp mig. Martin Bahne vred ur sin t-skjorta, klunkade i sig det kalla vattnet, varvade ner och packade ihop. Lärarna gick till nästa lektion. Och sen till nästa, och till nästa.

Sommarpratarna är radions skolföreställning, gästföreläsning. Lärarna utgör skolans skvalradio. De går in i allvar och skrattar bort tid. I realtid inför en kritisk publik.

Jag älskar sommarprat och jag älskar skolföreställningar. Men framför allt älskar jag arbetet med den kritiska publiken där man ständigt jobbar mot klockan. Jingel på det.

tisdag 9 juni 2015

Hänga på arbetsplatsen

"Hengailu on kukoistavan yrityksen hiiva, hengen nostattaja ja työilmapiirin raikastaja. Lisää hengailua työpaikoille!"

http://www.hs.fi/m/tyoelama/a1420172981730