För p.k.

Alltså på riktigt, jag börjar ana att det är farligt att vara allt för politiskt korrekt. Att man blir så aktsam att man inte ens vågar prata om det som alla tänker. Jag menar inte att man ska slänga käft om det ena och det andra för det, nej, men att man inte vågar beröra ämnen i rädlsa för att stöta sig med någon.

Det som väckt tanken är programmet Döden, döden, döden som sändes på SVT i höstas. Programledaren försöker möta sin rädlsa för döden med fakta och kunskap om kistor, stenar, gravar, krematorier. Programserien är välgjord och man möter mänskor med kärlek och tar i med silkeshandskar. I sista avsnittet behandlades det som inte var konkret, det som ingen har svar på, det som döden de facto är, det som händer efter jordelivet.

De som har svaret på detta är religionen, och visst, man tar politiskt korrekt och frågar muslimen vad hen tror att händer efter döden. Man intervjuar två som varit med om en nära döden-upplevelse som berättar om hur ljust det blir och vackert och att de trots det tror att livet tar slut då man tagit siitt sista andetag. Sverige har ingen statskyrka och är ett sekualiserat land, jag vet, men ändå ÄNDÅ hör över 50% av landets befolkning till Svenska kyrkan och dessutom finns det andra kristna grupperingar i Sverige. Vore då ändå inte det mest naturliga att låta en representant för den Svenska kyrkan berätta vad kyrkan anser om livet efter detta? Dessutom, i egenskap av religionsvetare och religiös person, anser jag att en troende (oberoende av religion) har förståelse för en annan religions syn. Ingen trampar någon annan på tårna genom att fråga vad den religionen anser om livet efter detta. Personligen har jag svårast med dem som inte vågar fråga, för det verkar som om de är rädda för själva frågan och för att måsta blotta sitt eget svar.

Men tillbaka till programserien. Jag köper det att man inte vill rådda in religionerna i den här programserien. Man fokuserar på det praktiska, kring arrangemangen, besöker en kyrka (sic!) vid en begravning och pratar om synen på livet, frågar efter den eventuella bitterheten. Man pratar inte om så mycket om vad som händer sen. Fine fine fine. Men varför VARFÖR intervjuar man då en muslim? Jag menar att det blir snett. Eller så borde det vara utgångspunkten, att ta reda på vad de andra tänker. För mig personligen var det intressantare att höra muslimens röst, för det andra känner jag till, men jag tror inte det var tanken med programmet. Jag tycker bara att det vore självskrivet att, om man vill ta in religionen, också ta in den religion som majoriteten tillhör också. Gärna gärna får man ta in alla religionen för mig. De flesta berättar om ett liv efter detta och det är trösterikt, anser jag, ifall man är rädd för döden.

Det här exemplet är ett bland många. I Sverige, men också allt mer här, börjar man bli så rädd att inte vara pk så man undviker det självklara och tar så mycket hänsyn att man tar in det udda i stället. Visst är det väl lite märkligt?