Gubbar - och deras fruar

Med risk för att bli stämplad som åldersmobbare kommer det nu ett inlägg om gubbar - och deras fruar. Och det är hårddraget.

Det måste ju ha skett en hel del vad gäller jämställdheten unde de senaste 30 åren, för hur många gubbar är det inte som är totalt beroende av sina fruar? Jo, du läste rätt. Man brukar anta att det är fruarna som är beroende av männen. Utan att ha nån fakta att grunda mig på påstår jag ändå att det är tvärt om efter att ha lyssnat på ett antal jämngamla som pratat om sina föräldrar. Männen verkar totalt avhängiga av fruarnas kunskap i att få mat på bordet. Alltså vardagsmat. Helt vanlig husmanskost. (Det finns enstaka män i den äldre generationen som kockar, men då är det frågan om festmiddagar, den tradiga var(eviga)dagliga husmanskosten står fortfarande fruarna för.)

Nyblivna pensionärsfruar har bråttom hem för att laga mat åt gubben. Eller "är fast" för att gubben ska ha lunch. Jag fattar inte. Samma gubbar som fnyser åt folk som äter lunch på restaurang varje dag kan nog minsann gå på lunchrestaurang så fort frun råkar vara bortrest. Ja, om hon inte laddat kylskåpet fullt innan hon åkte.

Det finns en massa duktiga kvinnor som går omkring och grubblar över hur dom sku klara sig utan gubben om han kastar veven först - för han sköter ju allt med bilen, huset och räkningar. Dessa kvinns sku klara sig med glans, men gubbarna - dom får sätta hela pensionen på lunchsedlar om dom blir ensamma.

Det kom ett radioprogram i somras (?) där en nybliven relativt ung man som blivit änkling berättade att han fick påringning av socialen som undrade om han var i behov av matlagningshjälp och han frågade sig om det samma hade hänt om han varit kvinna. En helt relevant fråga. Men samtidigt kan man bara anta att ett antal gubbar sku behöva den hjälpen i en liknande situation.

Vad vill jag säga med det här då? Upp med hakan, tanter, det är inte ni som har ett beroende. Ni fixar bokstavligen biffen. Bilen klarar man sig utan men mat behöver man alla dagar.