Det finns ingen yrkesgrupp som föredrar att avbryta arbetsdagen tidigt på fredag bara för att slutföra den på söndag kväll - utom lärarna. Många lärare rusar i väg efter sista lektionen på fredag för att börja veckoslutet, oavsätt vilken tid på dagen lektionen hålls. Sen, på söndag kväll, dyker fb-statusarna om orättade provhögar och planeringsarbete upp. Och visst, det är ju en av fördelarna med lärarjobbet, du kan flexa med en del av arbetstiden och göra en del av arbetet när du vill och var du vill. En förmån, alltså. Men det är inte särdeles smart att göra som skaraben. Skuffa skiten framför sig hela helgen bara för att med en djup suck ta itu med det på söndag kväll. Det sku antagligen bespara läraren en massa energi att göra färdigt arbetet då eleverna går hem och sedan ta helg och också mentalt gå på jobb först på måndag morgon.
Det ironiska är att lärarna är noga med att bespara eleverna från läxor över veckoslutet samtidigt som de gärna utlovar färdigkorrigerade prov efter helgen. Nu är det ju så att eleverna lär sig bäst genom exempel. Visar läraren genom sitt arbete att det är viktigt att skilja mellan arbete och fritid eller visar de något annat?
Det här för mig också till mitt tidigare inlägg om den duktiga eleverna och framför allt till påståendet om att de duktiga vill få bekräftelse utifrån och att det är det som är drivkraften. Visst är det pedagogiskt viktigt att få feedback på sitt arbete så fort som möjligt men jag får ibland känslan av att man vill få komplimanger från elever eller deras föräldrar genom att va den där läraren som korrigerar snabbt och sätter eleverna främst på söndag kväll och samtidigt kanske man gör eleverna och definitivt sig själv en björntjänst. Det finns väldigt många "duktiga flickor" i lärarkåren.
En klasslärare sa att hon ser på sitt arbete med eleverna så att hon lokaliserar problemet och försöker lösa det. Hon bryr sig inte så mycket hur problemet uppstått och vad det beror på utan är lösningsinriktad. Det gynnar knappast eleven att veta att hens förälder var precis likadan och att det redan i yngre år konstaterades samma problem. Jag önskar att det här var den största drivkraften för alla lärare, att finna tillfredsställelse i att man löste inlärningsknuten för eleven. Det finns inget mer belönande än att se hos en elev då poletten trillar ner.
Till sist vill jag påpeka att det nog håller på att ske en förändring just på den här fronten och för att det här ska kunna ske bör det finnas bra arbetsrum på arbetsplatsen för lärarna. Hoppas dock att den inre insikten kommer innan alla lärare bränt ljuset i bägge ändar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar