Om den höjda levnadsstandarden

Jonas Lagerström skriver i sin kolumn "Det var sämre förr" i Åbo Underrättelser 27.3 2014 att finländarens köpkraft fördubblats sedan 80-talet och att vi kan "konsumera dubbelt så mycket eller gå ner på halvtid och nöja oss med den konsumtion vi hade då." Läs igen: eller gå ner på halvtid och nöja oss med den konsumtion vi hade då. Tänk! Varför gör vi inte bara det??

Tankar födda ur diskussionen om Blomstertid

När diskussionen om Blomstertid blossade upp igen tänkte jag att jag inte tänker ge mig i kast med den. Samtidigt väcker den här diskussionen många relaterade tankar hos mig.

I dagisarna här i stan firas numera inte födelsedagar med godis. Det här för att en del anser att det är onödigt att få i sig socker. I stället får man välja lek just den dagen. Mhmm. Ungarna är nöjda och jag kan tycka det är ok, men samtidigt tycker jag det är lite trist. Att skadan sockret gör under de 20 kalasen som ungarna hinner fira under ett år är knappast så stor. Borde vi inte sluta fira födelsedagar överlag i dagisarna med tanke på de som är Vittnen och inte firar födelsedagar? De kan ju känna sig väldigt utpekade i det här sammanhanget!

Hon i radion (f'låt, minns inte vad hon heter)  ansåg att skolan ska vara objektiv och inte ta ställning i religiösa frågor. Jaha, men hur ska det gå till? Å varför finns det en misstro mot lärarkåren? Som om lärarna skulle vara en massa små smygmissionärer som gör allt för att indoktrinera kristendom i barnen?

En annan tanke som fötts ur den här diskussionen är kyrkokonsten. Man fick ju vid något skede för sig att folk bara satt och glodde på de vackra målningarna i kyrkan och att de därför inte lyssnade på predikan. Man tog vit kalkfärg, långt före det fanns Kalkilitr, och målade över allt ihop. Det begråter man idag. Vi gick miste om en konstskatt och nu försöker man med varsam hand skrapa fram det som bara går att skrapa fram. Det samma händer snart med psalmskatten. Sjungs inte psalmerna så glöms de bort och om ett antal hundra år står vi där och försöker skrapa fram sångskatten igen.

Och en rak fråga, de som inte diggar att man sjunger Blomstertid på skolavslutningen, är det ok om vi river av något klassiskt verk på latin som ingen ens vet att är en bön?

May Wikströms föreslog i Slaget efter 12 att man sku ordna en efter med samtliga religioners festligheter blandat. Det koncepten köper jag inte alls, men jag skulle gärna delta i firande av någon annan religions riter. Eid al-Fitr till exempel skulle vara superintressant att bevittna. För jo, jag sku sjunga med och göra som det förväntas av mig, men jag skulle inte agera religiöst, liksom. Eller Chanukka. Tänk hur det skulle bredda vårt kunnande att representanter för olika religioner skulle leda dessa fester i mångkulturella skolor.

Och sen undrar jag vad vi fyller tomrummet med om hela världen blir alldeles för pk? Man vågar knappast prata om väder snart, för det finns soldyrkare och så finns det jag. Det är helt förbjudet att tycka den finska sommaren kan vara för het och att gilla snö och kyla mer än kladdig träck.

Blomstertid

Jaja, det är som uppgjort för ett inlägg om "Den blomstertid.." och religionsutövning i skolan. Den här debatten förs och har förts nu som då. Jag orkar liksom bara inte. Mest fashinerad är jag över hur det religiösa har sådan otrolig kraft och att det berör mer eller mindre alla. Det roar mig att de som anser sig mest ateistiska är de mest engagerade i religiösa frågor. Liksom, om det nu inte finns nån högre makt så är det väl varken till eller från att sjunga ordet Gud i en sång. Och vill nån kalla det psalm och religionsutövning så kan det väl inte vara bort från dem? Någonstans läste jag en kommentar i stil med att man kan väl vara tyst och inte sjunga mer eller är det för provocerande? Buahahha, NÄR han man senast hört en hel festpublik på en skolavslutning stämma in i Sommarpsalmen? Barnen sjunger av hjärtats lust och några tonårsflickor försörsöker, men får klump i halsen och ögonen vattnas och rösten bryts. Visst finns det de bland de inbjudna som sjunger med, men jag har aldrig låtit mig provoceras av valet att låta bli, trots att det sällan är av religiösa själ som folk låter det vara osjunget. (Eller vad vet jag, föresten.)

En annan grej som sticker mig i ögat i den här debatten är det vanliga "peta russinen ur kakan"-tänket. Det är i och för sig fakta att vi väljer att se det positiva som tradition medan man vill ta bort dem man upplever som negativt, men ändå.

Hela och då menar jag HELA vårt västerländska samhälle bygger på kristendomen. Veckan är indelad i 7 (!) dagar. Bara det. Varför inte 10 då vi annars kör med det systemet? Man vill gärna få dubbelt betalt för röda dagar. Nå, vi kan väl skippa färgen, det betyder ju inget, det är ju bara rellisar som behöver helga vilodagen, right? Eller alla storhelger vi firar? Antar att folk fortfarande vill vara lediga kring Johannes döpares dag t ex? Och Lucia är ju kiva, även om vi inte annars är så hårda på helgondyrkan i evangelisk-lutherska kyrkan. Fastlagsbullar är gott dom håller vi kvar. Och påskäggen. Och visst ska vi ge födelsedagspresenter åt varann. Men allt det religiösa kräppet ska vi skippa, visst!?

Håh, blir storstädning och återuppbyggande utan like om vi faktiskt ska gå in för det. Och vad i hela friden ska vi bygga upp det kring? Komersiella värderingar? Eller allmänmänskliga värderingar? VAD?

Riktigt farligt anser jag det blir om vi låter världsliga makter styra. Snart går alla män i samma fristyr som Katainen.

"Gå bort"-present

Om det är något jag är urusel på är det det där med att ha något i handen då man är bortbjuden. Ja, eller bortbjuden är en sak, men då man liksom bara ska träffas över en kaffe hos någon. Jag tänker inte ens tanken att jag borde ha något med och lika lite räknar jag med att få något då någon kommer på besök.

Jag försöker lära mig, jag jobbar fatiskt på det, men ändå. Just då jag stiger upp på trappan till nån står jag där - tomhänt - och tänker. "Nog kunde jag ju haft något med mig..."

Ord förmedlar

Jag försöker använda rätt ord för rätt ändamål, för jag vet att ord har en viss kraft. Man måste prata med rätta termer för det kan till och med uppstå uppenbarliga fel annars.

Orden är bara en bråkdel av det vi säger, intonationen, rösten och kroppsspråket är en stor del av det talade språket. I text blir det tydligare om vi använder orden felaktigt. Idag kommunicerar vi väldigt mycket i skrift. SMS, FB, bloggar o.s.v. Därför är det så himla viktigt att använda rätt ord och inte skriva som vi pratar. Använder vi fel ord blir det missförstånd eller så framstår det som riktigt löjligt det vi skriver.

Läste precis ett inlägg av en graduskribent. Har ingen aning om vem hen är eller vad hen studerar. Kan dock dra slutsatsen att hen studerar till lärare vid PF. Ingen annan, mig veterligen, kallar univeristetet för skolan, nämligen. Jag ryser. Då jag själv studerade fnittrade jag mest åt klasslärarstuderanden som gick till skolan och hade håltimmar och what not. När jag hör yrkesverksamma lärare stämma träff med bekanta "efter skolan" kryper samma kalla kårar längs ryggraden. Vad signalerar en ut? Jo, att en fortsättningsvis går i skolan. Det här kan säkert tyckas petigt, men jag hoppas att alla lärare känner sig så pass proffsiga att de förhåller sig till sitt arbete professionellt och att inte fungerar som elever. Det är viktigt att signalera det till andra yrkeskårer. För, om det i mina öron låter töntigt, hur låter det inte då i andras öron. Jag hoppas samtliga lärare valde att säga att de träffas "efter jobbet" i stället.

Disk och kärlek

Jag fick Mathias Rosenlunds självbiografiska bok Kopparbergsvägen 20 (SETS, 2013) i min hand här i veckan. En berättelse värd att berätta om en verklighet vi så gärna blundar för. Tänker inte ge mig i kast med nånslags recension här utan tar fasta på en mening i boken.

"Att inte laga mat och diska och städa, eller att inte längre älska."

Är det liksom där äktenskapet tar slut? När den ena parten bär hela ansvaret, oavsett det gäller ekonomi, städning, mat, tvätt, disk. När den ena parten inte längre räcker till. När den ena tvingas välja, att fortsätta diska eller fortsätta älska? För det är väl just det som de intensiva småbarnsåren handlar om: att älska och sköta hemmet och fundera vart pengarna tar vägen. Och då man inte får hjälp från den andra parten, då tvingas man välja. Disken eller kärleken.

Bilder på blöjorna

På de flesta blöjor finns det små söta bilder. En spädis kan knappast bry sig mindre om dessa små skära elefanter eller vad det nu kan tänkas vara för bilder på blöjorna. Bilderna är väl tänkte att tilltala den som byter blöjor på barnen. Tydligen ska föräldrar tilltalas av pastellbilderna. Fast, vad sku det annars va för bilder? Eller är det kanske totalt onödigt med trycksvärta på blöjbaken?

Lite roligt sku det sku ju nog vara med bilder på Anton Hysén eller motsvarande eller på blöjbaken...

Tystnadsplikten

Min man har snällt nog fört ut tidningarna, också de jag sku hänvisa till. Nu minns jag inte längre vem som skrev och vilken dag det var, men på Hbls insändarsidor påbörjades en diskussion om tystnadsplikten. Insändarna handlade om att tystnadsplikten är så sträng att den utgör ett hinder för arbetet. Insändarskribenterna var inte representanter för skolan, men minns inte ens var de arbetade. Samtidigt lyfte Riko fram en episod där tystnadsplikten var i centrum i senaste Eftersnack. Äntligen äntligen, tänkte jag. Äntligen lyfts diskussionen om den i bland allt för stränga lagen om tystnadsplikt på bordet.

Vi har en så sträng lag om tystnadsplikt i Finland att det inte alltid gagnar klienten/patienten/eleven. Samarbetet med med socialen är svårt. För socialen har tystnadsplikt. Och det har ju nog skolan också om någon trodde något annat. Men socialen har liksom på något sätt mer tystnadsplikt. I skolan upplever vi ibland att tystnadsplikten är så sträng att det utgör ett hinder för vårt arbete. Vi kan inte tala om oron för en elev med en kollega som också undervisar eleven utan att kontakta föräldrarna. Vi skall ha ett elevvårdsmöte och föräldrarna har rätt att närvara. Inför ett elevvårdsmöte vill man som lärare förbereda sig, speciellt om man ska möta föräldrar till ett barn man har oro för. Ifall man tycker sig märka att allt inte står rätt till med en elev vill man gärna checka med någon ifall hen också märkt ett avvikande beteende, att det inte är man själv som ser spöken där det inte finns några. Det tillåter inte lagen.

Episoden Riko lyfte fram handlade om en som person som gjort ett självmordsförsök som sjukhuset inte kunde berätta om för de anhöriga då patienten skrevs ut från sjukhuset. Väl hemma igen gjorde hen ett självmordsförsök igen. Och lyckades. Absurt.

Lagen om tystnadsplikten finns som ett skydd, den ska inte vara ett hinder. Den får inte vara ett hinder. Som lagen nu är utformad skyddar den inte den svagaste. Den skyddar i värsta fall förövaren.

Juni, juli, augusti - eller?

Nu lyfts diskussionen om placeringen av skolornas sommarlov upp igen. Den här gången är det näringsminister Jan Vapaavuori som vill flytta fram sommarlovet 3 veckor så att lovet skulle börja efter midsommar och sträcka sig till september. Han hävdar att vi går miste om flera miljarder euro då semestersäsongen är slut då resten av europa inleder säsongen.

För min del skulle det passa utmärkt att skjuta fram sommarlovet. Höstterminen känns ofta lång medan vårterminen hackas sönder av sportlov, påsklov, 1. maj, Kristi Himmelsfärd och kantas dessutom ofta av klassresor, lägerskolor och stafettkarneval.

Mitt förslag är att placera skoldagarna mellan 1.9 och midsommar och samtidigt utvidga påsklovet till en vecka så att hela stilla veckan blir ledig. Det tror jag skulle minska på elevfrånvaro p.g.a. resor.

Det som gör mig mest betänksam då den här diskussionen tar fart är lärarnarreaktionena. Då strukturella förändringar görs brukar man fundera på hur man ska lägga upp arbetet för att hinna med allt som ska göras, men då den här diskussionen förs funderar lärarna snarast på hur de ska göra med sin egen ledighet, hur de ska hinna fira jul och nyår och hur de ska fira sommaren. Nånting är snett. Ingen har ju föreslagit att utöka antalet skolandagar.

I ♡ Radio Vega

Det fanns en vits då jag var barn som handla om tanten som sålde sin radio dyrt för alla andra kanaler utom en var oanvända. Så är nog hos oss också. Är radion på så är det Radio Vega som hörs. I alla fall som det är de vuxna som knäppt på den. Jag har försökt använda radion som språkbad men jag orkar inte länge lyssna på någon finsk radiokanal. Ibland försöker jag lyssna på X3M men det tar inte längre före jag blir allt för pinsamt berörd. Eller utled.

Radio Vega spelar inte alltid min favoritmusik, handlar inte alltid om det som ligger mig närmast hjärtat och är inte alltid dagsfärsk. Däremot är musiken aldrig riktigt jobbig, inte ens med Mårten mellan melodierna. De teman som behandlas är trots allt på något plan relevant eller vidgar ens vetande och repriserna som sänds har ett visst notalgivärde. Å nyheterna är världsviktiga, i alla fall de lokala.

Det finns inga medier som kan ersätta radion och det är sällan krångel med radiovågorna. En enkel billig apparat är allt som krävs. Inga sladdar, inget nät, inget klickande. Du kan göra det mesta medan du lyssnar. Radion är det bästa sällskapet för den kan mumla på i bakgrunden medan du pysslar med annat. Händerna är fria. Du kan knäppa på samma kanal i alla rum och behöver inte befinna dig i ett och samma rum hela tiden.

Medan jag målar står radion på. Ibland riggar jag upp plattan eller datorn för att lyssna på en pod (eller på Yles Arkivet) och då blir det allra tydligast. Riggandet. Klickandet. Sökandet. Att nätförbindelsen bryts. Då sändningen är slut ska nästa proggis sökas fram. Penslen ska läggas ifrån en. Handsken dras av. Kolla att man inte har färg på fingret. Radion, den lägger jag på innan jag börjar måla och knäpper av då jag är klar. Enkelt, underhållande och relevant. Dessutom spottar den ut en från ens lilla Echo Chamber, även om man också borde kliva ut ut ankdammen emellanåt.

Ett dygn har 24h, eller...?

Hänvisar härmed till den vetenskapliga tidskriften allas. Läste en artikel om dygnsrytm där man hävdar att den morgonpiggas dygn är kortare än den kvällspiggas. Att den morgonpigga har avverkat sitt dygn på kortate tid än den kvällspigga och att morgonmänskan därför är färdig med sin dag tidigare på kvällen medan den kvällspigga sku behöva 25h för att fixa dagen. Det finns m.a.o. mänskor som går på olika varv/minut. Mitt liv går på 45 varv medan syrrans går på 33 varv. Inte undra på att hon känns seg på morgnarna och då det äntligen blir läggdags snurrar hon fortsättningsvis på i sakta mak långt in på småtimmarna...

En lat rastlös person

Hur fasen kan man vara lat och rastlös på samma gång? Har nu semestrat en vecka borta från verkligheten på en varm strand. Åh, vad skönt att göra ingenting! -Ja, är det det? Det är igen en gång konstaterat att jag är väldigt dålig på att göra absolut ingenting. Att bara sitta är inte min grej. Ändå är jag så himla lat, mycket skönare då nån annan passar barnen så att jag inte behöver bygga sandslott, mycket bättre då nån annan fixar maten så jag inte måste, himla skönt att den andra bytte blöja så jag inte behövde...

Snacka om ambivalens! Alltså  jag orkar inte bara sitta och jag är för lat för att göra något. Hur fasen funkar det? Man tycker ju att det sku vara skönt att få något att göra något då man inte orkar sitta still, men nä. Är jag bara en bortskämd unge som hela tiden fått göra roliga saker så att jag inte vill göra tråkiga saker? Nej, knappast. Jag är snarare imatad att man hela tiden måste uträtta något så att dagen inte går förlorad.

Undrar hur drömsemestern sku se ut för mig?

Drömmer om att åka egen båt från Åbolands skärgård till Åland. Behöver bara en båt och lite äldre barn först. Å pengar till bränsle. Antar nämligen att man då kan sitta stilla och samtidigt ha fullt sjå att navigera och hålla styr på ungarna.

Selfies

Egentligen har jag inte så mycket att säga om selfies. Man må nu ta såna om man vill. Däremot brukar jag tänka att det är en himla tur att jag var vuxen före some var vardagsmat för fjortisar. Det är ju inte bara fjortisar som sysslar med selfies, men vuxna mänskor har ett annat omdöme i alla fall.

Nån artikel som flimrade förbi jämställde selfies med konstens självporträtt och det är väl rätt och riktigt. I brist på modeller målade konstnärer sig själva och det är väl det man gör då man står i omklädningsrummena och plåtar sig själv. I vissa fall handlar det kanske om brist på fotograf mer än brist på modell och om någonslags dröm om att vara modell.

Iltasanomat varnar dock i en artikel för en epidemi bland dem som fotar selfies. En lusepidemi bland välfriserade fjortisar. Lite otippat.

Föresten, har du och dina kompisar också klämt in er i passfotoapparaterna som fjortisar? Precis som det här med selfies sku va något nytt...

Läraren - en skarabe

Det finns ingen yrkesgrupp som föredrar att avbryta arbetsdagen tidigt på fredag bara för att slutföra den på söndag kväll - utom lärarna. Många lärare rusar i väg efter sista lektionen på fredag för att börja veckoslutet, oavsätt vilken tid på dagen lektionen hålls. Sen, på söndag kväll, dyker fb-statusarna om orättade provhögar och planeringsarbete upp. Och visst, det är ju en av fördelarna med lärarjobbet, du kan flexa med en del av arbetstiden och göra en del av arbetet när du vill och var du vill. En förmån, alltså. Men det är inte särdeles smart att göra som skaraben. Skuffa skiten framför sig hela helgen bara för att med en djup suck ta itu med det på söndag kväll. Det sku antagligen bespara läraren en massa energi att göra färdigt arbetet då eleverna går hem och sedan ta helg och också mentalt gå på jobb först på måndag morgon.

Det ironiska är att lärarna är noga med att bespara eleverna från läxor över veckoslutet samtidigt som de gärna utlovar färdigkorrigerade prov efter helgen. Nu är det ju så att eleverna lär sig bäst genom exempel. Visar läraren genom sitt arbete att det är viktigt att skilja mellan arbete och fritid eller visar de något annat?

Det här för mig också till mitt tidigare inlägg om den duktiga eleverna och framför allt till påståendet om att de duktiga vill få bekräftelse utifrån och att det är det som är drivkraften. Visst är det pedagogiskt viktigt att få feedback på sitt arbete så fort som möjligt men jag får ibland känslan av att man vill få komplimanger från elever eller deras föräldrar genom att va den där läraren som korrigerar snabbt och sätter eleverna främst på söndag kväll och samtidigt kanske man gör eleverna och definitivt sig själv en björntjänst. Det finns väldigt många "duktiga flickor" i lärarkåren.

En klasslärare sa att hon ser på sitt arbete med eleverna så att hon lokaliserar problemet och försöker lösa det. Hon bryr sig inte så mycket hur problemet uppstått och vad det beror på utan är lösningsinriktad. Det gynnar knappast eleven att veta att hens förälder var precis likadan och att det redan i yngre år konstaterades samma problem. Jag önskar att det här var den största drivkraften för alla lärare, att finna tillfredsställelse i att man löste inlärningsknuten för eleven. Det finns inget mer belönande än att se hos en elev då poletten trillar ner.

Till sist vill jag påpeka att det nog håller på att ske en förändring just på den här fronten och för att det här ska kunna ske bör det finnas bra arbetsrum på arbetsplatsen för lärarna. Hoppas dock att den inre insikten kommer innan alla lärare bränt ljuset i bägge ändar.

Att vänstra med en kvinna - som är gift

Låg och slösurfade då jag kom in på den här artikeln och plötsligt fick ögonen på den här meningen:

"Rumors of the affair between Obama and Beyonce – who is married – were first made on the radio station, Europe 1, this morning."

Det verkar som att det faktum att Beyonce är gift är det som är den största nyheten. Det att Obama är president - och gift - är liksom mindre chockerande. Presidenter vänstrar ju och alla vet ju hur män är. Dom har ju sina behov. Men att hon - som är gift - sku vänstra är ju helt befängt! Eller är det bara jag som läser in det här?

Beröm och ungar

Barn behöver få beröm då de gjort väl ifrån sig men det finns några ord som är att undvika. "Fin" och "duktig". Och flickor ska man heller inte påpeka att är vackra.

Men vafalls, om ungen ÄR det vackraste barn man sett, ska man då knipa ihop munnen och titta i taket? Eller om man verkligen tycker barnet varit duktigt får man inte säga det då? Eller om hen ritat väldigt fint, nog måste man väl få säga det?

Ja, visst ska man berömma och personligen tror jag inte att det är något större fel i orden i sig, men det handlar om HUR man säger det. Om någon pratar om "duktig flicka" kryper det längs ryggraden på mig. Jag hoppas verkligen mina barn undgår att bli "duktiga elever" oavsett kön. Det som finns inbakat i uttrycket "duktig elev" är nånslags drive att göra saker för någon annas skull. Eleven läser läxor för att få beröm hemma, pluggar och får 10:or i prov för att se stjärnorna i mormors ögon, håller ordning i pulpeten för att få den där komplimangen av läraren - eller vad det nu kan vara. För duktiga elever, de ifrågasätter inte. Då är man ju uppkäftig och sånt passar inte den duktiga eleven. Man kanske inte ens är värd ett gott vitsord i uppförande då.

Fin teckning, då? Ja, handen på hjärtat, hur lätt slinker det inte ur munnen på en då barnet visar vad de ritat? Problemet med den fina teckningen är kanske främst att det är så lätt att säga att det blir slentrian. Du kan säga det utan att ens se på bilden. Det är nog skäl att ta fasta på något i stil med "Oj vad du jobbat med bilen i hörnet!" eller "Vilka fina detaljer du fått med" eller "Vilken stämning det är i bilden". Då bekräftar man att man verkligen sett på teckningen.

Men de där söta söta barnen eller de vackra? Visst får man väl säga hur vackra eller söta de är? Jo, visst får man, men man bör också komma ihåg att peka på deras vackra vackra egenskaper och bekräfta vem de är. Och säg mig, kan en mamma bli stoltare än då hon på barnets utvecklingssamtal får höra hur barnet alltid ser till att de yngre eller de som inte är så initiativtagande också får vara med i leken? Nej, och då förstår man att ockwå barnet växer flera centimeter av att få höra vilka fina egenskaper hen har.