Gubbar - och deras fruar

Med risk för att bli stämplad som åldersmobbare kommer det nu ett inlägg om gubbar - och deras fruar. Och det är hårddraget.

Det måste ju ha skett en hel del vad gäller jämställdheten unde de senaste 30 åren, för hur många gubbar är det inte som är totalt beroende av sina fruar? Jo, du läste rätt. Man brukar anta att det är fruarna som är beroende av männen. Utan att ha nån fakta att grunda mig på påstår jag ändå att det är tvärt om efter att ha lyssnat på ett antal jämngamla som pratat om sina föräldrar. Männen verkar totalt avhängiga av fruarnas kunskap i att få mat på bordet. Alltså vardagsmat. Helt vanlig husmanskost. (Det finns enstaka män i den äldre generationen som kockar, men då är det frågan om festmiddagar, den tradiga var(eviga)dagliga husmanskosten står fortfarande fruarna för.)

Nyblivna pensionärsfruar har bråttom hem för att laga mat åt gubben. Eller "är fast" för att gubben ska ha lunch. Jag fattar inte. Samma gubbar som fnyser åt folk som äter lunch på restaurang varje dag kan nog minsann gå på lunchrestaurang så fort frun råkar vara bortrest. Ja, om hon inte laddat kylskåpet fullt innan hon åkte.

Det finns en massa duktiga kvinnor som går omkring och grubblar över hur dom sku klara sig utan gubben om han kastar veven först - för han sköter ju allt med bilen, huset och räkningar. Dessa kvinns sku klara sig med glans, men gubbarna - dom får sätta hela pensionen på lunchsedlar om dom blir ensamma.

Det kom ett radioprogram i somras (?) där en nybliven relativt ung man som blivit änkling berättade att han fick påringning av socialen som undrade om han var i behov av matlagningshjälp och han frågade sig om det samma hade hänt om han varit kvinna. En helt relevant fråga. Men samtidigt kan man bara anta att ett antal gubbar sku behöva den hjälpen i en liknande situation.

Vad vill jag säga med det här då? Upp med hakan, tanter, det är inte ni som har ett beroende. Ni fixar bokstavligen biffen. Bilen klarar man sig utan men mat behöver man alla dagar.

Ekogemak

Alltid nu och då återkommer jag i mina tankar till det jag lärde mig om Google i ett inslag i Närbild (tror jag det var?) innan jul (sorry, orkar inte söka upp det nu). I senaste poden pratade Peppe om fenomenet och kallade det Echo chamber, ekokammare (eller -gemak, det var en skön översättning), ett bra ord i alla fall på engelska. Det handlar alltså om hur sökverktyget Google minns dina sökningar, dina sidor du hängt på tigidare vilket ska, enligt Google, hjälpa dig att hitta för dig relevant information i framtiden. Facebook, Twitter och diverse andra kanaler funkar kanske inte helt på samma sätt men i den världen väljer du vad som finns i ditt flöde.

Du skapar alltså en virtuell värld där du finns i din egen comfort zone, du skapar en bekväm omgivning för dig. Du gallrar bort sånt som är obekvämt och stänger öronen för det du inte vill höra. Till sist sitter du där, i din egen lilla bubbla, din Echo chamber, och har det kiva och gemytligt och petar dig själv i naveln.

Det sku vara väldigt intressant att kunna göra en studie i hur det påverkar ens självbild om man aldrig sku tvingas utanför sin bekvämlighetszon, om man bara sku figurera där i sin egen lilla bubbla omgiven av vänner man själv valt (obekväma typer kan man ju blockera) och läsa kolumner, bloggar och tidningsnotiser som stärker ens egen åsikt. För så funkar det, läser vi något vi inte håller med om linkar vi och skriver: nämen kolla hur sjukt! och alla dina vänner som håller med lajkar som bara den. Alla blogginlägg som skrivs, kommentarerna haglar in, positiva underbyggande och upprätthållande. De som läser och kanske inte nu tycker det var sååå banbrytande det du skrev, de är tysta, och den som inte håller med kan du blockera.

Intressant tankelek är det, men så länge vi är medvetna kan vi ju trots allt utmana oss. Visserligen gör vi det här irl också, men inte i samma utstäckning. Vi stöts och blöts med personer vi inte själv väljer. På barnets föräldramöte, i arbetskollegiet i kören eller på gymmet. Det tvingar oss att re-evaluera våra egna tankar - och det är friskt. Sjukt är det sedan då vi helt tappar omdömet och inte längre minns att vi själva bäddat med bomull runt oss och enbart får input som är färdigprogrammerad för vårt tyckande. Vad händer då, om vi plötsligt hamnar ta ett steg utanför den världen?

För p.k.

Alltså på riktigt, jag börjar ana att det är farligt att vara allt för politiskt korrekt. Att man blir så aktsam att man inte ens vågar prata om det som alla tänker. Jag menar inte att man ska slänga käft om det ena och det andra för det, nej, men att man inte vågar beröra ämnen i rädlsa för att stöta sig med någon.

Det som väckt tanken är programmet Döden, döden, döden som sändes på SVT i höstas. Programledaren försöker möta sin rädlsa för döden med fakta och kunskap om kistor, stenar, gravar, krematorier. Programserien är välgjord och man möter mänskor med kärlek och tar i med silkeshandskar. I sista avsnittet behandlades det som inte var konkret, det som ingen har svar på, det som döden de facto är, det som händer efter jordelivet.

De som har svaret på detta är religionen, och visst, man tar politiskt korrekt och frågar muslimen vad hen tror att händer efter döden. Man intervjuar två som varit med om en nära döden-upplevelse som berättar om hur ljust det blir och vackert och att de trots det tror att livet tar slut då man tagit siitt sista andetag. Sverige har ingen statskyrka och är ett sekualiserat land, jag vet, men ändå ÄNDÅ hör över 50% av landets befolkning till Svenska kyrkan och dessutom finns det andra kristna grupperingar i Sverige. Vore då ändå inte det mest naturliga att låta en representant för den Svenska kyrkan berätta vad kyrkan anser om livet efter detta? Dessutom, i egenskap av religionsvetare och religiös person, anser jag att en troende (oberoende av religion) har förståelse för en annan religions syn. Ingen trampar någon annan på tårna genom att fråga vad den religionen anser om livet efter detta. Personligen har jag svårast med dem som inte vågar fråga, för det verkar som om de är rädda för själva frågan och för att måsta blotta sitt eget svar.

Men tillbaka till programserien. Jag köper det att man inte vill rådda in religionerna i den här programserien. Man fokuserar på det praktiska, kring arrangemangen, besöker en kyrka (sic!) vid en begravning och pratar om synen på livet, frågar efter den eventuella bitterheten. Man pratar inte om så mycket om vad som händer sen. Fine fine fine. Men varför VARFÖR intervjuar man då en muslim? Jag menar att det blir snett. Eller så borde det vara utgångspunkten, att ta reda på vad de andra tänker. För mig personligen var det intressantare att höra muslimens röst, för det andra känner jag till, men jag tror inte det var tanken med programmet. Jag tycker bara att det vore självskrivet att, om man vill ta in religionen, också ta in den religion som majoriteten tillhör också. Gärna gärna får man ta in alla religionen för mig. De flesta berättar om ett liv efter detta och det är trösterikt, anser jag, ifall man är rädd för döden.

Det här exemplet är ett bland många. I Sverige, men också allt mer här, börjar man bli så rädd att inte vara pk så man undviker det självklara och tar så mycket hänsyn att man tar in det udda i stället. Visst är det väl lite märkligt?

Ode till Ungdomens Kyrkodagar

Jag är rätt kass på politik. Ja eller på det där som man tror är politik då man är 15. Nånstans där, på samhällsläratimmarna, går det fel. Tonåringar är demagoger och borde vara de mest intresserade men de blir liksom uttorkade nånstans på vägen då de ska förstå hur rikspolitiken fungerar. Det visas bilder på gubbar (ja, gubbar!) i slips som hållet torra långa tal om sånt som inte intresserar alls på ett språk man behärskar bristfälligt. Å så tavlan: JAA, EI, TYHJÄ, POISSA. Det mest upprörande är de som är borta, väck. Dom borde ju skrivas upp i absentiehäftet. Å så dom som sitter å läser samtidigt! Eller skriver?! Eller sover!! Fram med anmärkningshäftet! Sen lite högläsning i samppaboken. Nån med högröda kinder knagglar sig fram i texten och försöker få ihop raden bokstäver till ett ord hen aldrig hört, läraren korrigerar och ber en sträcka under. Nu vaknar jag, nu ska det väljas färg på fosforpenna - eller färgad bläck. Ska man sträcka under orden i meningen mellan de där orden läraren sa eller inte? Sen ska man fylla i knasiga ord i de där lådorna med pilar och sträck...

Ja, ni fattar. En annan var nog inte tillräckligt mogen för att fatta vad det handlade om.

Men, Ungdomens Kyrkodagar, där var man med i processen. Viktiga äldre ungdomar och så jag, utvald till församlingens representant, samlades i ett mötesutrymme, inte i ungdomslokalen, för att skriva en (ja vad hette det nu) en motion. Om något väldigt angeläget. Det fanns en deadline då det sku vara inskickat. Välformulerat sku det vara. Sen, kom handlingarna på posten i ett STORT kuvert, såna som mamma bruka få. Där var texten, i pränt, med vår församlings namn under. Jag var delaktig i något MYCKET viktigt. Sen reste vi iväg, med buss, en ABONNERAD buss där ungdomar från också andra församlingar, både i min ålder och ÄLDRE fanns med. Nån spela gitarr och man blev kär. Väl framme delade jag rum med nån som inte var min bästis utan nån som också var med på detta viktiga uppdrag, utskickad av församlingen. Programmet runt plenum var också roligt, men plenum, PLENUM. Röstsedel, min röst kunde vara avgörande! Tänk, jag var viktig, min röst kunde bli hörd. Och om man sku vara riktigt, RIKTIGT modig så sku man kunna begära taltur. (Jag kom att stå i talarstolen också, något år senare, men det kunde jag bara drömma om nu.)

Å dialekterna, ett sammelsurium med finlandssvenska röster som OCKSÅ var utvalda. Och dom var ju ganska lika oss. (Fast inte helt, de sträkte upp händerna och blunda då de sjöng, så kan man ju inte göra, eller?) Å vissa hade ju helt galna åsikter, rent av 100 år gamla åsikter! Å endel ville liva upp gudstjänstena med dans! Helt sjukt, inte kan man nu störa tanterna i kyrkbänkarna!? Eller? Här nånstans började jag förstå att jag hade en egen åsikt och fick ha det. Och fast jag var av olika åsikt med den som satt bredvid mig kunde vi enas i bön, sång och nattvard.

Just nu, i Karis, sitter det ungdomar, viktiga ungdomar och är med om det  jag var med om då. Jag blir glad i hela kroppen då jag tänker på det. Jag hoppas mina barn också sitter där om 10 år. (Tio, helt sjukt, det är ju ingenting!) Jag önskar att alla fick vara utvalda och viktiga och få vara med om den känslan jag hade då jag satt där, satt där i mitt världens bästa samppalektion och var värdefull och hörd.

Snäv kompetens

Det fina med universitetsutbildning är ju att den öppnar så många dörrar. Den ger en allmänbildande utbildning och inget yrke. I annonserna står det som krav "lämplig högskoleexamen". Eller åtminstone sägs det så. Sen finns det gånger då verkigheten ser annorlunda ut. Man kunde ju tycka att en lämplig högskoleexamen för socialarbetare skulle vara socialpolitik och utvecklingspsykologi - men nej, man ska minsann ha läst på såssåkåm om man ska ha de rätta nycklarna för yrket. Skolvärlden är också knepig, är du ämneslärare får du undervisa i ditt eget ämne i hela grundskolan. Är du klasslärare får du undervisa rubbet i åk 1-6, också musik fast du är tondöv och gymnastik om du så aldrig kastat en boll. Har du fördjupat dig i något ämne till cumnivå duger du att undervisa just det ämnet ända upp till åk 9 men på gymnasienivå är det inte dugligt. Är du rektor i en skola är du definitivt inte kapabel att undervisa i samtliga ämnen men du kan trots det ansvara för att den specialiserade läraren inte gör huvudlösa beslut.

Visst, jag fattar att man måste ha en viss kunskap och ett visst tänk för uppdraget, men ibland kan kompetenskraven vara orimligt snäva. Att man diskuterar den finlandssvenska lärarutbldningens placering är bra, jag tror personligen att konkurrens skulle vara av gagn. Sen tror jag också att personer från huvudstadsregionen inte skulle må dåligt av att flytta bort från stan under studierna. Jag har träffat en person som ville bli klasslärare men kravet var att studieplatsen skulle kunna nås med spårvagn. (Kanske lika bra att hen inte blev lärare då jag tänker efter.)

Sen är det ju intressant att det inte pratas om bristen på socialarbetare med samma kraft som bristen på behöriga lärare. Kanske KANSKE sku också såssåkåm behöva konkurrens?

Man får inte mer än man kan bära

Under veckan som gått har jag funderat på hur olika lyckans lotter faller. Världen är inte rättvis, i alla fall inte rättvis enligt de principer jag delade allting med med min syster som liten: den ena dela, den andra valde. En 0,33l läsk, t.ex. delas på millilitern rättvist på det sättet.

Den enda rättviseprincipen som kan ens anas är att vi är olika rustade för motgångar och att vi inte belastas med mer än vi kan ta emot eller klara av att hantera. På det viset skulle rättvisan synas i att våra bördor går att mäta mot hur starka vi är. Men om man inte utsätts för något, är man en vekling då? Eller är man utsatt från konstant jämna plågor?

Jag förväntar mig inga svar, förstås, men det verkar som om nån har doserat lite fel på sistone. Jag tycker det är olovligt många som fått mer än de orkar bära just nu.

Avsaknad av söndagar

Under den gångna veckar, ja egentligen under det gångna året, har jag tänkt på att man kan sluta önska trelig helg på fredagar. Det blir nog veckoslut, men inte helg. Helg blir det numera enbart 6.12, långfredag, påsksöndag och Kristi flygare. Typ. Alla andra dar är butiken öppen (utom juldan och annandan). Det är inte det att jag tycket det är synd att handla på söndagar - eller jobba för den delen. Jag kan själv handla en söndag. Vi råkar däremot bo mitt emot ett snabbköp och det blir liksom aldrig tyst, inte en enda dag. Stör det mig så kan jag natuligt vis flytta, men måste det alltid vara puls? Också i en småstad? Det är oke om det finns kiosker och bensinsationer där man kan få en extra liter mjölk och en paket blöjor om nöden är stor, men behöver faktiskt supermarketarna vara öppna på söndagar? Eller, jo, tydligen, det var visst på förslag igen att skuffa både Kristi himmelsfärdsdag och trettondagen till veckoslutet igen. Jag hoppas man inte genomför det för nån dag i året kan det väl för allt i världen vara tyst?

HÄR en text med samma tema. Och det är inte enbart de redan frälsta som behöver vila.

Jante

Under den gångna veckan (jag inser att jag pantat på inlägg och nu sprutar som ut...) har jag också funderat på Jante. Jag tror Jante var en kvinna. Kvinnor har svårt för att stoltsera med vad dom gör, i alla fall har dom svårare för det än männen. Har en karl gjort något visar han stolt upp det - och gör inte han det så gör frun det. Märker någon att en kvinna gjort något och ger henne beröm säger hon lite försiktigt att "nåja, int e det nu någo att skryta med" eller " det blev nu int riktigt som jag tänkt". Visst, det finns stolta kvinnor också, men de kallas skrytsamma och högfärdiga. Och så finns det jantiga män. Och juntiga.

Morgonstund har guld i mund?

Under veckan som gått har jag också funderat på dygd. Varför är det en dygd att vara morgonpigg? Jag menar, det måste ju härstamma från något? Från att korna sku mjölkas tidigt på morgonen? Vem har bestämt det? Och mjölkades de i ottan innan det sku passas in med mjölkbilen? Eller kommer det från klosterlivets Laudes? Ora et labora. Nä, det är latheten som är en av de sju dödssynderna, för den som sover syndar som bekant inte. Man behöver väl inte vara lat bara för att man har en annan dygnsrytm?

"Uppe med tuppen, med katten i säng..." skrev min mamma i minnesboken. Jag har inga problem med att vakna på morgonen, men nog sku det vara ack så skönt att orka vara vaken en stund på kvällen efter att ungarna somnat.

Status och mansdominerade yrken

Under den gångna veckan har jag tänkt på att det finns statusyrken som traditionellt enbart har innehafts av män. Deras fruar har till och med fått ett suffix. Rektor, rektorska. Prost, prostinna. Min man har inget suffix. Statusyrkena höjer inte heller statusen på en kvinna, ingen pöser och säger att MIN dotter är minsann professor, utan om en kvinna är professor visar hon snarare att professorer kan minsann vem som helst vara. Och jo, jag hårdrar det. Alla över samma kam.