Klasslärare och branchbyte

Dagens Hbl bjuder på tre sidor som handlar om klasslärare och det faktum att var tionde lärare byter jobb. Många bra faktorer lyfts fram, verkligen, men jag fastnade för Sigges kommentar. Han menar att klassläraryrket inte är statushöjare för män eftersom. Nähe, men kvinnorna vill ju vara lärare för att det höjer deras status?? Just det. Två av de tre männen som intervjuades hade dessutom varit rektorer under en lång del av sin yrkeskarriär, den tredje personen ändrade inriktning redan under utbildningsskedet.

Det skulle ha varit intressant att höra kommentarer från kvinnor som bytt karriär från läraryrket till något annat. Vilka faktorer hade de lyft fram?

Sen tycker jag det är underbar ton i det Magnus säger då han menar att man nog kan göra yrket attraktivt, men det räcker inte att säga att man får arbeta med barn.

Män och kvinnor i sminket

Jag lyssnar på Evas och Pölls pod där dom bl.a. funderar på hur mycket längre kvinnor än män sitter i sminket inför en tv-inspelning. Sen undrar man: Får kvinnan mer betalt då? Jag menar, hon avsätter ju duktigt mycket mer tid på arbetet.

Maktmissbruk

Ni vet dom där mänskorna som med ord kan klappa en på huvudet och får en att känna sig som om man var 8 år. Man vet till och med VAD det är de säger för att få en att känna sig så. Varför sträcker man inte på ryggen för att helt sakligt säga: Jag vill inte att du säger så här? Eller Jag går inte med på att du behandlar mig så här? Eller Jag känner att du vill klappa mig på huvudet men jag är ingen hund?

Man, jag menar, Varför sträcker inte JAG på ryggen...

Ja, varför? Jo, för att ett maktmissbruk handlar om att den som missbrukar står i ett maktförhållande gentemot en.

Partiarkatet så starkt

Här om dagen sa vår 4-åring med ett förundrat leende: "Chefen? E de en hon? Jag trodde chefen va en han."

Happ. Typen vet knappast vad en chef är, men är övertygad om att det måste vara en han. Hur kommer det sig? Nå, det var ju bra att frågan kom på tal så fick vi den diskussionen förd.

Våld på arbetsplatsen

Idag har OAJ publiserat en arbetstrivselbarometer som pekar på baksidan av myntet. Lärarjobbet är både roligt och utmanande men man kan inte sticka under stol med att skolan inte allt igenom är en trevlig och mysig arbetsplats. Skolvåldet som numera också är verklighet i Finland gör att en lite drar öronen åt sig.

Integreringen av elever betyder att skolan är ett mikrosamhälle där precis alla medborgare är representerade. De flesta elever är sunda, väluppfostrade, glada och vetgiriga om än ibland hormonstinna men bland dessa finns också de elever som mår dåligt. Är lärarkåren utrustad för att bemöta alla dessa elever? Utbildningen ger oss pedagogiska verktyg, men ger den oss verkyg att hantera och bemöta alla dessa personer och situationer?

Det som är glädjande är att både lärare och föräldrar vill ha ett utökat samarbete mellan hemmen och skolan. Låt oss jobba på det.

Eftis och hobbyer

Det är aldrig lätt det här med vad som är lagom mycket fritidsintressen, i vilken ålder man ska börja och när det är ok att avsluta en hobby. (Jag är ju lite lagd så att det man börjar ska man avsluta.)

För någon dag sen blev det tal om vilka klubbar som ordnades i skolan då jag var liten. Jag gick i en periferiskola och vet att åtminstone flöjtklubb, 4H och församlingens juniorklubb(ar) hölls i skolan. Kanske fanns det fler också? Idag har det här med skolklubbar minskat och allt har mer och mer centraliserats.

Skolornas egen klubbverksamhet verkar ocnså tryta och jag kan inte förstå att det beror på annat än eftisverksamheten. Eftis fanns inte då jag var liten, sån verksamhet fick ordnas på annat sätt. Det måste ju ha varit helt underbart för de föräldrar som inte hade annat val än att ha barnen hemma att det ordnades klubbar. Och nog var det ju sundare med klubbverksamhet direkt efter skolan än att som idag först hänga på eftis och sen, efter det, åka iväg till klubbar eller vad det nu kan vara.

I min drömvärd skulle all fritidsverksamhet ske under eftistiden så att familjen fick vara tillsammans sen efter klockan fyra-fem då alla kommit hem. Här i stan har vi för tillfället brist på eftisplatser och med lite ommöblering kunde ett konsteftis skapas då många kulturaktörer i tredje sektorn finns i samma hus med musikinstitutet som närmaste granne. Jag hoppas så det kunde bli verklighet.

Rundgång i bloggar

Jag är medskylldig själv, inser jag då jag tänker att ordet rundgång fanns i Linns bloggrubrik här om dagen. Men kanske ändå på ett annat sätt.

Ibland, som idag, vaknar jag en timme före barnen. Då läser jag först mina obligatorium på plattan men sen - då jag läst alla måsten - börjar jag kolla bekantas bloggar och bloggar linkade från dem. Jag är inte den pyssligaste mänskan men halkar in på pysselbloggar ibland. Idag till exempel. Och det är då jag märker rundgången. Nån har pysslat ett roligt pyssel och sen har folk låtit sig inspireras av det och mitt i allt får man se samma pyssel i olika utformning och i bättre och sämre versioner. Idag var det gipsägg. ALLA gör gipsägg nu. Lite gips och ballonger och där är det klart. Och man får för sig att alla uppfunnit samma grej samtidigt.

Men det är egentligen rundgången som irriterar mig mest, pyssel i sig är det väl inget fel på, men jag har aldrig varit nån vän av schabloner. Alla dagisungar har ritat runt mall, dom mer klumpiga ungarna får hjälp av personalen. Alla ungar klipper ut ut kartongen, dom mer klumpiga får hjälp. Sen klisterar man, och dom... ja, ni fattar. Alla pyssel ser likadana ut. Har en flink dotter, hon äääääälskar pyssel. Hon brukar göra den första "som man ska" sen fortsätter hon med nästa - på frihand - och den blir alltid sååååå mycket snyggare. Inte mer välgjord, utan personligare, vackrare och mera äkta. Sku jag ha en bildblogg sku ni få se de svarta kattprofilerna, ni vet de där med serpentinsvans, som en illustation till inlägget.

Jag älskade också att pyssla som liten, men jag tror att glädjen dog nånstans på vägen då det var tänkt att allas slutresultat sku bli likadana.

Nu NU (i skrivande stund)  trillar poletten ner. Det är DÄRFÖR jag tycker inredningsbloggar är så trista. Det som presenteras är ju hur folk kopierar varann eller hur folk placerar produkten i sitt hem eller hur deras version av gipsäggen blev.

Men det där med rundgång, ännu. Visserligen sker samma fenomen i tänkarbloggar som i pysselbloggar. Tycker bara att det är mer intressant att läsa olika mänskors åsikter än att se bilder på olika mänskors utförande av gipsägg. Åsikter varierar ju beroende på ens egen bakgrund, utbildning, infallsvinkel eller livssituation. Men ett gipsägg är liksom inte så mycket mer än ett gipsägg. Ja, eller ett inte så lyckat gipsägg.

Varning medelålders kvinnor!

Yle Vega presenterade den här nyheten idag. Med tanke på att jag hör till den begynnande medelåldern och dessutom har en pigmentstörning är der ingen glädjande nyhet. Samtidigt blev jag mest upprörd över att medelålders kvinnor ansågs vara i riskzonen eftersom de var unga på 80-och 90-talet då det var på mode att vara solbränd. Alltså va?! Killarna satt naturligtvis insmorda i solkrämer i skuggan för att i misstag inte verka följa trenden. Eller?

Eftersom jag själv var ung då - på förra årtusendet - har jag lite svårt att skriva under det här, för många är de killar som aldrig rört en solskyddskräm eller suttit i skuggan utan som vågsurfat, badat, spelat fotis och wolleyboll med bar överkropp för att imponera på de solbrända trendföljarna. Fast det är ju kiva om de slipper få hudcancer.

Föräldrabarometern och enhetsskolan

Föreningen Hem och skola i Finland publicerade här om jånstes den första finlandssvenska föräldrabarometern. Glädjande många föräldrar deltog och det visar att det finns ett stort föräldraintresse för barnens skolgång. Överlag är föräldrarna till hög grad nöjda med skolan och det är ju glädjande. Det som mest sticker ut är dock att föräldrarna är önskar större samarbete och delaktighet i barnets skolgång i högstadieåldern.

Den läroplan vi har nu har försökt radera gränsen mellan låg- och högstadium. Eller, de facto finns dessa inte mer. Däremot har samhället kvar dessa strukturer. Skolbyggnader och lärarutbildningar görs inte om i en hast. Skolornas namn har ändrat, men där kanske det tar slut. På en del håll finns det enhetsskolor och dessa skolor borde vara modellen för alla skolor. I enhetsskolan ges undervisning från åk 1-9, i vissa fall ända från förskolan. Då enhetsskolan fungerar bra blir det en båge som spänns över elevens hela skolgång i grundskolan. I enhetsskolan kan elevvården stödas på ett annat sätt då man följer eleven hela vägen. Informationsgången från ett stadium till ett annan, från en skola till en annan, är alltid bristfällig, men i en enhetsskola behövs inte detta.

Enhetsskolans verksamhet är strukturellt annorlunda än ett låg- och ett höstadium. Eleven inleder skolgången med en klasslärare och ju äldre eleven blir desto fler ämneslärare kommer det in i klassen för att så småning om övergå till att ha en klassföreståndare och enbart ämneslärare. Övergången sker gradvis. För en förälder är det också lättare att växa med eleven och "chocken" i den tidigare stadieövergången borde suddas ut.

Framför allt får de båda yrkesgrupperna, klasslärare och ämneslärare, stort utbyte av varandra och lär sig av varandras arbetssätt. Den samlade lärarkunskapen blir en ännu större resurs då de samsas i samma lärarrum, då materialet blir lättillgängligt för alla lärare.

Jag önskar att mina barn också fick gå i en enhetsskola. Alltid kommer de små eleverna att trånande se på de äldre förebilderna. Så är det i vårt samhälle. Det som man inte behöver vara rädd för är hur de stoooora fjortisarna behandlar de små ettorna. Det händer nämligen något då en tuff mopopojke möter en lillis. Det är inte den lilla eleven som hårdnar utan den stora eleven som mjuknar.

Idrott vs motion

I vintras skrev Eva Franz den här artikeln på Yles hemsida. I sin privata blogg skrev hon så här. Dagens ÅU publiserar FNBs artikel om Undervisningsministeriets undersökning Drop out or throw out.

Själv har jag reagerar på samma fenomen genom mina barn, samtliga under skolåldern. Den idrottsverksamhet som erbjuds dem är från tidiga barnår nischad. Det finns inte en grupp som inte skulle ta sikte på en viss gren från början. Verksamheten i de här grupperna är det inget fel på i sig och jag förstår att föreningar har som mål att i framtiden få nya duktiga idkare. Jag vill absolut inte klanka ner på den verksamheten. Sanningen är dock den att sysslar barn med en viss typ av gren blir naturligtvis framgång en målsättning och för framgång krävs bra utrustning och snart rullar man in i ett ekorrhjul som också blir kostsamt.

Men på riktigt, jag vill gärna att mina barn blir motionerande vuxna. (För mig räcker vardagsmotion som målsättning, har inga planer på pokalhylla.) Då grabben visade intresse för bollen tänkte jag ge honom en chans. Man kan då välja mellan handboll eller fotboll. Åt en 4 åring. Välja bollgren. På vilka grunder? Nå, den här mamman vill att han har sina hobbyn under vinterhalvåret hellre än att halva sommarn är bokad vid en fotisplan så det blev handboll. Andra grunder hade jag inte att gå på då jag är totalt ointresserad av bollar i alla dess former (...eh). Ännu har jag inte upplevt att det varit kostsamt, trots att det genast beställdes t-skjorta med tryck. Sånt är viktigt för en 4 åring men inte nödvändigt. Däremot blir det nödvändigt om "alla andra" har.

Grannkommunen erbjuder bollklubb för barn upp i skolåldern. Bollklubb. Inte minifotis eller minihandis eller minikorgboll eller miniwhatever. Barn samlas i en bollhall, idrottsledaren väljer boll och förklarar reglerna och så får alla prova på den grenen den dagen. Kravet är på sin höjd innetossor och bekväma kläder. Borde det inte vara så här överallt, undrar jag?

Allting rämnar

Just nu känns det olustigt, det känns som stt allting rämnar. Jag nås av en massa tråkiga bud från vänner och från bekanta. Det känns som att allt som folk jobbat för ändå rasar samman och det är sådant som en själv inte kan påverka som falerar. Sjukdom, omstruktureringar, död. Personer som levt hälsosamt blir sjuka. Personer som jobbat hårt för sin arbetsplats ställs på sidan om. Barn och unga dör. Sku jag vara pessimist sku jag dra en domedagspredikan. Själv väljer jag att se det som en påminnelse om vad som är viktigt i livet. Bara de stora stenarna är på rätt plats i glasburken och bara en fyller på i rätt ordning så rymms nog gruset, sanden och också vattnet i burken.

Med riktigt god tur lyckas en kanske få ner några flingor bladguld också, bara man kommer ihåg att inte gapa efter för mycket...