Den frasen blev kvar i mig efter föreläsningen. Den snurra länge. Som alltid tänker jag först på mina egna barn. Nog pratar jag ju med dem tillräckligt? Jag vet ju att jag pratar med dem, men tillräckligt? Det handlar ju inte bara om att kommendera dem: Ät! Sov! Borsta tänderna! Det handlar om att kommunicera dem, föra dialog, föra en god dialog.
Pratar vi inte med barnen då de är små, när ska man i så fall börja då? Och hur ska de få ett ordförråd? Och hur ska de kunna tänka om de inte har ord? Och ännu viktigare, hur ska de känna sig älskade om de inte blir bekräftade?
Rent professionellt blir man också fundersam. Hur ska daghem och skola fungera om barnen inte är vana med att vuxenpratet gäller dem? Den professionella uppfostraren ersätter aldrig ett föräldraskap. Grunden måste byggas först, och den byggs hemma. HÄR hittar du ett snabbtest för att utvärdera föräldraskapet och anknytningen.
Nu, då de akuta tankarna har lagt sig, funderar jag också på hur det var förr, då barnen inte räknades. Innan Piaget och Vygotskij. Är vi tillbaka i ruta ett, där föräldrarna är viktigare än barnen? Eller har det alltid varit så? I agrarsamhället hann föräldrar inte heller med sina barn, men då fanns det flera generationer och många syskon på gården. Kanske tjänstehjon. Huset var fullt med folk som stod barnen nära och där fanns det alltid någon. Idag är familjerna små och det är långt till släktingarna. Och bostäderna är stora. Då barnet kommer hem på eftermiddagen förväntas det va i sitt rum, ur vägen, sysselsätta sig själv.
Våra barn är alltid i fötterna och visst jagar jag också iväg dem ibland. Men visst är det ju så, de stör mindre om de är med i det man gör. Jag vill bara glömma bort det. Vara effektiv. Få maten undanstökad så jag kan göra annat sen. Men är de med så är de faktiskt mindre i vägen. Egentligen.
Av arbetsplatshälsovårdaren fick jag ett av de bättre tipsen. "Då du kommer hem, lägg dig på golvet i 20 minuter och var med barnen. Sen kan du ta itu med det som ska göras. Då barnen har fått din uppmarksamhet kan de göra annat medan du fixar maten." Det funkar faktiskt. Testa själv. Jag ska också bättra mig.
Pratar vi inte med barnen då de är små, när ska man i så fall börja då? Och hur ska de få ett ordförråd? Och hur ska de kunna tänka om de inte har ord? Och ännu viktigare, hur ska de känna sig älskade om de inte blir bekräftade?
Rent professionellt blir man också fundersam. Hur ska daghem och skola fungera om barnen inte är vana med att vuxenpratet gäller dem? Den professionella uppfostraren ersätter aldrig ett föräldraskap. Grunden måste byggas först, och den byggs hemma. HÄR hittar du ett snabbtest för att utvärdera föräldraskapet och anknytningen.
Nu, då de akuta tankarna har lagt sig, funderar jag också på hur det var förr, då barnen inte räknades. Innan Piaget och Vygotskij. Är vi tillbaka i ruta ett, där föräldrarna är viktigare än barnen? Eller har det alltid varit så? I agrarsamhället hann föräldrar inte heller med sina barn, men då fanns det flera generationer och många syskon på gården. Kanske tjänstehjon. Huset var fullt med folk som stod barnen nära och där fanns det alltid någon. Idag är familjerna små och det är långt till släktingarna. Och bostäderna är stora. Då barnet kommer hem på eftermiddagen förväntas det va i sitt rum, ur vägen, sysselsätta sig själv.
Våra barn är alltid i fötterna och visst jagar jag också iväg dem ibland. Men visst är det ju så, de stör mindre om de är med i det man gör. Jag vill bara glömma bort det. Vara effektiv. Få maten undanstökad så jag kan göra annat sen. Men är de med så är de faktiskt mindre i vägen. Egentligen.
Av arbetsplatshälsovårdaren fick jag ett av de bättre tipsen. "Då du kommer hem, lägg dig på golvet i 20 minuter och var med barnen. Sen kan du ta itu med det som ska göras. Då barnen har fått din uppmarksamhet kan de göra annat medan du fixar maten." Det funkar faktiskt. Testa själv. Jag ska också bättra mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar