Om att håna kristna genom ett regnbågssträck

Känner att den här bloggen borde bjuda på ett resonemang om journalisten som gjorde bort sig på de kristas räkning. Men det är för hett. Ute. Orka.

Tänker snarare att alla syndfria må slänga första stenen. Under tiden slår vi upp 1 Kor 13:11 och sjunger Psalm 3.

Word!

Det finns inget att tillägga.

http://emmaeklund.se/2014/07/10/inte-alla-man-men-daremot-alla-kvinnor/

Män som dumpar

Män som dumpar sina fruar för en yngre. Jag kan bara inte förstå. För de tenderar ju inte dumpa en art fru utan också barn och det ekonomiska ansvaret. Å ingen verkar stå på barrikaderna och skrika att också män är vuxna och också män bör ta ansvar. Å den nya kvinnan, hon är den som till sist får skulden, dessutom. För mannen tycks ju sakna egen vilja och kan således inte skuldbeläggas?

Var är ni alla män som blir beskylda för detta. Varför stiger ni inte fram och försvarar ert beteende?

Mitt huvud snurrar som en gsm-telefon utan täckning. Söker söker söker och försöker hitta förklaringen till varför det är så här. För jag vill ju inte tro på det pustlustiga uttrycket: Skillnaden mellan pojar och män är priset på deras leksaker.

Ärkebiskop emeritus John Vikström sa i Gamla onsdag att en man är en mansperson som insett att man har ett ansvar också för andra, inte bara för sig själva.

Flera bekanta vittnar om att deras män svikit inte bara dem utan deras barn och sitt ekonomiska ansvar. Oscar Ohlis pratar som det i sitt sommarprat.

Kan nån pojke i manskropp nu snälla förklara åt mig hur det kan vara så här? Det måste ju vara frågan om ett missförstånd? Och är det inte det hoppas jag innerligt att jag kan ge över ansvaret åt mina egna pojkar i tid så de inte förblir pojkar.

I väntan på att nån förklarar det här åt mig fortsätter min hårdskiva att scanna scanna scanna. För det kan ju inte vara så att män int behöver ta ansvar? Och är det så kan vi kvinnor inte se på honom som en cassanova utan se på honom som det han är, en förvuxen pojke, en looser.