Egen tid

Det händer att jag inte kan sova. Det betyder alltså somna om då jag vaknar på morgonnatten. Det här är en sådan dag. Tacka vet jag Yle Arenan och att jag har så många osedda och olyssnade program. Idag (det låter konstigt att skriva inatt) blev det Familjeliv från dagen innan med temat egentid.

Jag har förut funderat kring mitt behov av egentid. Och att ta sig egentid. Visst gör jag det, men det funkar inte för mig. Jag har en massa hobbyn, mer krävande och mindre krävande. Jag gör kortare jobbresor och får komma bort från familjen. Jag ordnar med barnvakt för att komma iväg på kulturevenemang. Men nej, jag får inte till det.

Idag trilla poletten ner. Då Sofia Torvalds prata om ensamförsörjarskapets fördel, de barnfria helgerna, då förstod jag. Hon sa (och nu önskar jag jag hade direkt citat, men): då barnen var hos sin pappa kunde hon gå på café efter jobbet.

Det är inte cafébesöket jag saknar. Det är lätt fixat. Utan det där spontana som sker utan att man behöver ha dåligt samvete. Jag ska förklara.

Då jag ordnar tillfällen för mig att ha egentid, då väljer jag ju bort mitt moderskap. Då jag tar långlunch från jobbet förkortar det arbetstiden och i slutändan jobbar jag in det ändå, eller så kan jag inte gå tidigare från jobbet en annan gång vilket sku gynna familjen. Det handlar om att det finns vågskålar. I en finns barnen, i en finns min man, i en finns tiden vi alla har tillsammans. I en vågskål finns jobbet och i en (eller egentligen i många olika) finns vänner. I en vågskål finns jag. Jag säger inte att det är lätt att få balans mellan dessa, men med planering, eftertanke och barnvaktsarrangemang går det. Men det kräver ju sitt förståss. Och det kräver prioriteringar.

Det kräver PRIORITERINGAR.

Den egentid jag njuter av, det är den kravlösa egentiden. Den jag inte jobbat för. Den jag inte valt bort något för. Den jag inte behöver ha dåligt samvete för. Den egentiden handlar om att gå på café efter jobbet. För att jag kan. För att ingen ändå väntar hem mig.

Allt har sin tid och jag har haft oändligt med sådan tid. Jag vet att jag inte njuter av det i längden. För mycket och för litet skämmer allt. Men då stunder av kravlös egentid infaller, jo, den infaller och kan inte planeras in. Då stunder av kravlös egentid infaller, då njuter jag.

Då hen bet i äpplet

Planen var att mänskan sku leva i harmoni med varann och naturen. Inga murar mellan mänskor, inga murar mellan länder. Sen bet hen i äpplet och lustar vakna. Dom håka att dom va nakna.

Tänk att sexualdriften kippar omkull hela planen. Att sen då man tänker med pilin, då ryker liksom vettet ut. Tänk om mänskan bara sku kunna tänka med hjärnan. Också samtliga riksdagsmän i vårt land.

Sommarprat - radio som bäst, eller?

Jag älskar sommarprat. Framför allt älskar jag Radio Vegas sommarprat. Sommar för mig är att med pensel i handen och linoljedoft i näsan lyssna på sommarprat. Så även idag. Och då tänkte jag att sommarprat är nog radio som bäst.

Sen fick jag dåligt samvete. Radiopratet är bra. Det behöver inte ens ifrågasättas. Men radiopratet är manusbaserat, framarbetat och förberett. Många timmar. Dagar. Radiojournalisterna skapar magi på minuter, sekunder. De fyller etern med stoff som har hög kvalitet men sekundschema. De klickar jinglar, se läser rubriker, de går in i allvar och skrattar bort tid. De räddar missöden och de gör om och gör rätt. I realtid inför en kritisk publik.

Jag åhörde en gång en föreställning. Förlåt för att jag inte minns vilken teater som satt upp pjäsen, men den framfördes av Martin Bahne. En skolpjäs. Finlands svenska litteraturhistoria på en lektion. Betagen var jag, och drömde att alla lektioner skulle vara likadana. Att alla lärare sku kunna prestera ens  närheten då de undervisar. Sen hann verkligheten ikapp mig. Martin Bahne vred ur sin t-skjorta, klunkade i sig det kalla vattnet, varvade ner och packade ihop. Lärarna gick till nästa lektion. Och sen till nästa, och till nästa.

Sommarpratarna är radions skolföreställning, gästföreläsning. Lärarna utgör skolans skvalradio. De går in i allvar och skrattar bort tid. I realtid inför en kritisk publik.

Jag älskar sommarprat och jag älskar skolföreställningar. Men framför allt älskar jag arbetet med den kritiska publiken där man ständigt jobbar mot klockan. Jingel på det.

Hänga på arbetsplatsen

"Hengailu on kukoistavan yrityksen hiiva, hengen nostattaja ja työilmapiirin raikastaja. Lisää hengailua työpaikoille!"

http://www.hs.fi/m/tyoelama/a1420172981730

Och,

...om jag får den här frågan på bästa sändningstid, vad svarar jag då?

Oljud. Eller bilar och ljud.

Står i rummet intill det där barnet leker med bilar. Det är ett rysligt oväsen. Vill slänga ut ungen. Eller tysta ner en.

Samtidigt minns jag en diskussion från i somras. Om att det finns elbils formulatävlingar. Och att de är alldeles tysta. Och att man därför satt ljudförstärkare på bilarna.

Vad är det med detta billjud som är så fantastiskt?

Med bil till Nepal

Igår såg jag filmen Autolla Nepaliin. Hade hört en del om filmen men blev verkligen positivt överaskad av slutprodukten.

Filmen är en dokumentär om ett gäng killar som tillsammans beger sig på sitt livs resa. En av killarna har nämligen fått för sig att han ska åka med bil till Nepal för att hjälpa de kastlösa där. Hela projeltet bekostas av insamlade medel och sponsorering och det material som skapas för vloggen på fb-sidan blev en hellång biofilm.

Det är svårt att sammanfatta filmen. Den är hisnande vacker och gripande samtidigt som den lockar till skratt. Sällan applåderas det efter en film i en biosalong men den här gången skedde det. Se filmen. Intäckterna går oavkortat till de kastlösa i Nepal och uppbyggandet av skolor där. Tur att man kan stöda genom att dela killarnas resa. Själv sku jag inte fixa att köra bil till Nepal t/r.

Bara tuffa killar gråter offentligt.