Religionsundervisningen

Igår debatterades religionsundervisningen i Yle obs. HÄR hittar du relaterad artikel och från den kommer du vidare till programmet på Yle arena.

Debatten är aktuell i och med att grunderna för läroplanen revideras. Idag har vi religionsundervisning i den egna religionen. Den är inte konfessionell, dvs den är inte likställd med religionsutövning, men du får undervisning i din egen religion. En del vill bibehålla det nuvarande systemet medan andra vill ändra religionsundervisningen så att den skulle vara gemensam för alla.

Jag förstår båda synpunkterna. Jag köper argumentet att det är dumt att dela in eleverna i grupper enligt religionstillhörighet, målet bör ju trots allt vara åsiktsfrihet, förståelse och öppenhet gentemot varandras åskådning. Jag köper också argumentet att vi bör känna till vår egen synpunkt för att kunna ta ställning och att skolelever varken är tillräckligt mogna eller tillräckligt kunniga för att kunna föra den etiska diskussionen.

Den fråga som väcktes hos mig efter gårdagens debatt är huruvida vi i skolan kan - eller ska - lära ut "den egna synpunkten" för att eleven sedan ska kunna debattera etiska spörsmål. Samhället är inte längre lika homogent som tidigare och individualismen är starkare än förut. Ska inte den egna åsikten förankas i hemmet? Ska då skolan kunna ge eller ens göra anspråk på att ge eleven kunskap i den egna religionen ifall många som deltar i religionsundervisningen inte omfattar den lutherska kyrkans lära?

Skolan måste utgå från att varje familj har tagit ställning genom religionstillhörigheten. Hör eleven till ev.luth. kyrkan måste skolan utgå från att hen omfattar kyrkans lära, det är klart.

Men ändå, ju mer man tänker, vrider och vänder på det desto mer frågor uppstår. Hur ska religionsundervisningen ordnas i framtiden? Åh, ett segt tanketuggummi. För så är det, ju mindre insatt man är i ett ämne desto lättare ter sig lösningarna. Nu råkar jag känna till just religionsundervisningen rätt bra och oj vad segt tanketuggummit blir och samtidigt blir det intressantare  och intressantare ju mer man tuggar det.

För p.k.

Alltså på riktigt, jag börjar ana att det är farligt att vara allt för politiskt korrekt. Att man blir så aktsam att man inte ens vågar prata om det som alla tänker. Jag menar inte att man ska slänga käft om det ena och det andra för det, nej, men att man inte vågar beröra ämnen i rädlsa för att stöta sig med någon.

Det som väckt tanken är programmet Döden, döden, döden som sändes på SVT i höstas. Programledaren försöker möta sin rädlsa för döden med fakta och kunskap om kistor, stenar, gravar, krematorier. Programserien är välgjord och man möter mänskor med kärlek och tar i med silkeshandskar. I sista avsnittet behandlades det som inte var konkret, det som ingen har svar på, det som döden de facto är, det som händer efter jordelivet.

De som har svaret på detta är religionen, och visst, man tar politiskt korrekt och frågar muslimen vad hen tror att händer efter döden. Man intervjuar två som varit med om en nära döden-upplevelse som berättar om hur ljust det blir och vackert och att de trots det tror att livet tar slut då man tagit siitt sista andetag. Sverige har ingen statskyrka och är ett sekualiserat land, jag vet, men ändå ÄNDÅ hör över 50% av landets befolkning till Svenska kyrkan och dessutom finns det andra kristna grupperingar i Sverige. Vore då ändå inte det mest naturliga att låta en representant för den Svenska kyrkan berätta vad kyrkan anser om livet efter detta? Dessutom, i egenskap av religionsvetare och religiös person, anser jag att en troende (oberoende av religion) har förståelse för en annan religions syn. Ingen trampar någon annan på tårna genom att fråga vad den religionen anser om livet efter detta. Personligen har jag svårast med dem som inte vågar fråga, för det verkar som om de är rädda för själva frågan och för att måsta blotta sitt eget svar.

Men tillbaka till programserien. Jag köper det att man inte vill rådda in religionerna i den här programserien. Man fokuserar på det praktiska, kring arrangemangen, besöker en kyrka (sic!) vid en begravning och pratar om synen på livet, frågar efter den eventuella bitterheten. Man pratar inte om så mycket om vad som händer sen. Fine fine fine. Men varför VARFÖR intervjuar man då en muslim? Jag menar att det blir snett. Eller så borde det vara utgångspunkten, att ta reda på vad de andra tänker. För mig personligen var det intressantare att höra muslimens röst, för det andra känner jag till, men jag tror inte det var tanken med programmet. Jag tycker bara att det vore självskrivet att, om man vill ta in religionen, också ta in den religion som majoriteten tillhör också. Gärna gärna får man ta in alla religionen för mig. De flesta berättar om ett liv efter detta och det är trösterikt, anser jag, ifall man är rädd för döden.

Det här exemplet är ett bland många. I Sverige, men också allt mer här, börjar man bli så rädd att inte vara pk så man undviker det självklara och tar så mycket hänsyn att man tar in det udda i stället. Visst är det väl lite märkligt?