Ruuhkavuodet

I gårdagens Efter Nio sa Sampo Sarkola något som gjorde att det klinga till i mig. Det var i stil med att tänk att då man just e där mitt i livet, har tusen idéer som ska verkställas, man e på hugget och helt maxad. Just då kommer ungarna å man inser att man int kan göra allt det där.

I mig blev det lite som då en dj med våld stannar lp:n. Ni kan ljudet. ... man inser att man int kan göra allt det där... ekar i mig.

Med tredje barnet börjar insikten nå mig och jag är - nästan - du med att dygnet har 24h. Också mitt dygn.

Skoldagens längd

Vi lever i den uppfattningen att det lilla barnet som börjar i åk 1 inte kan ha längre skoldagar än 4 max 5 timmar. Å sen orkar hen hänga på eftis 5 timmar efter det. Å så ska hen ha en massa hobbyer också. Juh.

Det är dags att tänka om. Skoldagens längd är som på 70-talet. De fanns det ännu många hemmamammor. Idag ser det annorlunda ut. Läs den här artikeln, tex.

Efter nio

Den som tror sig hitta en uttömande analys av Yle fems nysatsning Efter Nio kan sluta läsa här. Hann endast se de två första gästerna. Det jag däremot vill peka på är Hjallis Harkimo och hans gubbfasoner. Han hade som uppdrag i studion att kommentera en arbetsintervju. Det jag hakade upp mig på att då Hjallis påpekar hur han gör på en arbetsintervju, då antog han utan avvikelse att intervjuoffret skulle vara en han. Han sa sånt som: "Jag försöker få honom att.." Jag vill se om han..." och så vidare. Man må bagatellisera det här men om Hjallis Harkimo är den vi tror att han är är det inga bagateller vi pratar om. En man med sådan ekonomisk makt skulle bra kunna utgå från att exempelvis Jokerits nya VD kunde vara dn kvinna. Och anvåndandet av ordet hen passar utmärkt i ett dylikt läge om omskrivningar känns klumpiga.

Nu spotta Arena-appen ut min innan intervjudelen var klar men  jag önskar och hoppas att Sonja eller Mårten ifrågasätter det här inslutet av intervjun.

Väntar på tillfälle att se programmet i sin helhet. Mårten Svartström ocb Sonja Kailassaari är ett utmärkt programvärdspar.

Om att håna kristna genom ett regnbågssträck

Känner att den här bloggen borde bjuda på ett resonemang om journalisten som gjorde bort sig på de kristas räkning. Men det är för hett. Ute. Orka.

Tänker snarare att alla syndfria må slänga första stenen. Under tiden slår vi upp 1 Kor 13:11 och sjunger Psalm 3.

Word!

Det finns inget att tillägga.

http://emmaeklund.se/2014/07/10/inte-alla-man-men-daremot-alla-kvinnor/

Män som dumpar

Män som dumpar sina fruar för en yngre. Jag kan bara inte förstå. För de tenderar ju inte dumpa en art fru utan också barn och det ekonomiska ansvaret. Å ingen verkar stå på barrikaderna och skrika att också män är vuxna och också män bör ta ansvar. Å den nya kvinnan, hon är den som till sist får skulden, dessutom. För mannen tycks ju sakna egen vilja och kan således inte skuldbeläggas?

Var är ni alla män som blir beskylda för detta. Varför stiger ni inte fram och försvarar ert beteende?

Mitt huvud snurrar som en gsm-telefon utan täckning. Söker söker söker och försöker hitta förklaringen till varför det är så här. För jag vill ju inte tro på det pustlustiga uttrycket: Skillnaden mellan pojar och män är priset på deras leksaker.

Ärkebiskop emeritus John Vikström sa i Gamla onsdag att en man är en mansperson som insett att man har ett ansvar också för andra, inte bara för sig själva.

Flera bekanta vittnar om att deras män svikit inte bara dem utan deras barn och sitt ekonomiska ansvar. Oscar Ohlis pratar som det i sitt sommarprat.

Kan nån pojke i manskropp nu snälla förklara åt mig hur det kan vara så här? Det måste ju vara frågan om ett missförstånd? Och är det inte det hoppas jag innerligt att jag kan ge över ansvaret åt mina egna pojkar i tid så de inte förblir pojkar.

I väntan på att nån förklarar det här åt mig fortsätter min hårdskiva att scanna scanna scanna. För det kan ju inte vara så att män int behöver ta ansvar? Och är det så kan vi kvinnor inte se på honom som en cassanova utan se på honom som det han är, en förvuxen pojke, en looser.

Peppe Öhman: Vackra människor

Tänker inte ge mig i kast med vare sig referat eller recension men däremot en reflektion. Eller kanske två.

När blev det så att some-terminologi blev en del av vårt vokabulär i stället för att vårt vokabulär används i some-terminologin? Att för ett antal år sen kunde inte ett förhållande ha definierats som It's complicated, t.ex.

Hipstermodet ändras så snabbt så jag är rädd att Peppes bok känns out om bara något år även om temat förhållanden är äldre än gatan själv. Känns nästan som texten föråldras i skrivande stund. Vet inte hur man sku undvika det.

Säger inte att boken är dålig utan bara noterar detta. Läs boken själv.