Rundgång i bloggar

Jag är medskylldig själv, inser jag då jag tänker att ordet rundgång fanns i Linns bloggrubrik här om dagen. Men kanske ändå på ett annat sätt.

Ibland, som idag, vaknar jag en timme före barnen. Då läser jag först mina obligatorium på plattan men sen - då jag läst alla måsten - börjar jag kolla bekantas bloggar och bloggar linkade från dem. Jag är inte den pyssligaste mänskan men halkar in på pysselbloggar ibland. Idag till exempel. Och det är då jag märker rundgången. Nån har pysslat ett roligt pyssel och sen har folk låtit sig inspireras av det och mitt i allt får man se samma pyssel i olika utformning och i bättre och sämre versioner. Idag var det gipsägg. ALLA gör gipsägg nu. Lite gips och ballonger och där är det klart. Och man får för sig att alla uppfunnit samma grej samtidigt.

Men det är egentligen rundgången som irriterar mig mest, pyssel i sig är det väl inget fel på, men jag har aldrig varit nån vän av schabloner. Alla dagisungar har ritat runt mall, dom mer klumpiga ungarna får hjälp av personalen. Alla ungar klipper ut ut kartongen, dom mer klumpiga får hjälp. Sen klisterar man, och dom... ja, ni fattar. Alla pyssel ser likadana ut. Har en flink dotter, hon äääääälskar pyssel. Hon brukar göra den första "som man ska" sen fortsätter hon med nästa - på frihand - och den blir alltid sååååå mycket snyggare. Inte mer välgjord, utan personligare, vackrare och mera äkta. Sku jag ha en bildblogg sku ni få se de svarta kattprofilerna, ni vet de där med serpentinsvans, som en illustation till inlägget.

Jag älskade också att pyssla som liten, men jag tror att glädjen dog nånstans på vägen då det var tänkt att allas slutresultat sku bli likadana.

Nu NU (i skrivande stund)  trillar poletten ner. Det är DÄRFÖR jag tycker inredningsbloggar är så trista. Det som presenteras är ju hur folk kopierar varann eller hur folk placerar produkten i sitt hem eller hur deras version av gipsäggen blev.

Men det där med rundgång, ännu. Visserligen sker samma fenomen i tänkarbloggar som i pysselbloggar. Tycker bara att det är mer intressant att läsa olika mänskors åsikter än att se bilder på olika mänskors utförande av gipsägg. Åsikter varierar ju beroende på ens egen bakgrund, utbildning, infallsvinkel eller livssituation. Men ett gipsägg är liksom inte så mycket mer än ett gipsägg. Ja, eller ett inte så lyckat gipsägg.

Varning medelålders kvinnor!

Yle Vega presenterade den här nyheten idag. Med tanke på att jag hör till den begynnande medelåldern och dessutom har en pigmentstörning är der ingen glädjande nyhet. Samtidigt blev jag mest upprörd över att medelålders kvinnor ansågs vara i riskzonen eftersom de var unga på 80-och 90-talet då det var på mode att vara solbränd. Alltså va?! Killarna satt naturligtvis insmorda i solkrämer i skuggan för att i misstag inte verka följa trenden. Eller?

Eftersom jag själv var ung då - på förra årtusendet - har jag lite svårt att skriva under det här, för många är de killar som aldrig rört en solskyddskräm eller suttit i skuggan utan som vågsurfat, badat, spelat fotis och wolleyboll med bar överkropp för att imponera på de solbrända trendföljarna. Fast det är ju kiva om de slipper få hudcancer.

Föräldrabarometern och enhetsskolan

Föreningen Hem och skola i Finland publicerade här om jånstes den första finlandssvenska föräldrabarometern. Glädjande många föräldrar deltog och det visar att det finns ett stort föräldraintresse för barnens skolgång. Överlag är föräldrarna till hög grad nöjda med skolan och det är ju glädjande. Det som mest sticker ut är dock att föräldrarna är önskar större samarbete och delaktighet i barnets skolgång i högstadieåldern.

Den läroplan vi har nu har försökt radera gränsen mellan låg- och högstadium. Eller, de facto finns dessa inte mer. Däremot har samhället kvar dessa strukturer. Skolbyggnader och lärarutbildningar görs inte om i en hast. Skolornas namn har ändrat, men där kanske det tar slut. På en del håll finns det enhetsskolor och dessa skolor borde vara modellen för alla skolor. I enhetsskolan ges undervisning från åk 1-9, i vissa fall ända från förskolan. Då enhetsskolan fungerar bra blir det en båge som spänns över elevens hela skolgång i grundskolan. I enhetsskolan kan elevvården stödas på ett annat sätt då man följer eleven hela vägen. Informationsgången från ett stadium till ett annan, från en skola till en annan, är alltid bristfällig, men i en enhetsskola behövs inte detta.

Enhetsskolans verksamhet är strukturellt annorlunda än ett låg- och ett höstadium. Eleven inleder skolgången med en klasslärare och ju äldre eleven blir desto fler ämneslärare kommer det in i klassen för att så småning om övergå till att ha en klassföreståndare och enbart ämneslärare. Övergången sker gradvis. För en förälder är det också lättare att växa med eleven och "chocken" i den tidigare stadieövergången borde suddas ut.

Framför allt får de båda yrkesgrupperna, klasslärare och ämneslärare, stort utbyte av varandra och lär sig av varandras arbetssätt. Den samlade lärarkunskapen blir en ännu större resurs då de samsas i samma lärarrum, då materialet blir lättillgängligt för alla lärare.

Jag önskar att mina barn också fick gå i en enhetsskola. Alltid kommer de små eleverna att trånande se på de äldre förebilderna. Så är det i vårt samhälle. Det som man inte behöver vara rädd för är hur de stoooora fjortisarna behandlar de små ettorna. Det händer nämligen något då en tuff mopopojke möter en lillis. Det är inte den lilla eleven som hårdnar utan den stora eleven som mjuknar.

Idrott vs motion

I vintras skrev Eva Franz den här artikeln på Yles hemsida. I sin privata blogg skrev hon så här. Dagens ÅU publiserar FNBs artikel om Undervisningsministeriets undersökning Drop out or throw out.

Själv har jag reagerar på samma fenomen genom mina barn, samtliga under skolåldern. Den idrottsverksamhet som erbjuds dem är från tidiga barnår nischad. Det finns inte en grupp som inte skulle ta sikte på en viss gren från början. Verksamheten i de här grupperna är det inget fel på i sig och jag förstår att föreningar har som mål att i framtiden få nya duktiga idkare. Jag vill absolut inte klanka ner på den verksamheten. Sanningen är dock den att sysslar barn med en viss typ av gren blir naturligtvis framgång en målsättning och för framgång krävs bra utrustning och snart rullar man in i ett ekorrhjul som också blir kostsamt.

Men på riktigt, jag vill gärna att mina barn blir motionerande vuxna. (För mig räcker vardagsmotion som målsättning, har inga planer på pokalhylla.) Då grabben visade intresse för bollen tänkte jag ge honom en chans. Man kan då välja mellan handboll eller fotboll. Åt en 4 åring. Välja bollgren. På vilka grunder? Nå, den här mamman vill att han har sina hobbyn under vinterhalvåret hellre än att halva sommarn är bokad vid en fotisplan så det blev handboll. Andra grunder hade jag inte att gå på då jag är totalt ointresserad av bollar i alla dess former (...eh). Ännu har jag inte upplevt att det varit kostsamt, trots att det genast beställdes t-skjorta med tryck. Sånt är viktigt för en 4 åring men inte nödvändigt. Däremot blir det nödvändigt om "alla andra" har.

Grannkommunen erbjuder bollklubb för barn upp i skolåldern. Bollklubb. Inte minifotis eller minihandis eller minikorgboll eller miniwhatever. Barn samlas i en bollhall, idrottsledaren väljer boll och förklarar reglerna och så får alla prova på den grenen den dagen. Kravet är på sin höjd innetossor och bekväma kläder. Borde det inte vara så här överallt, undrar jag?

Allting rämnar

Just nu känns det olustigt, det känns som stt allting rämnar. Jag nås av en massa tråkiga bud från vänner och från bekanta. Det känns som att allt som folk jobbat för ändå rasar samman och det är sådant som en själv inte kan påverka som falerar. Sjukdom, omstruktureringar, död. Personer som levt hälsosamt blir sjuka. Personer som jobbat hårt för sin arbetsplats ställs på sidan om. Barn och unga dör. Sku jag vara pessimist sku jag dra en domedagspredikan. Själv väljer jag att se det som en påminnelse om vad som är viktigt i livet. Bara de stora stenarna är på rätt plats i glasburken och bara en fyller på i rätt ordning så rymms nog gruset, sanden och också vattnet i burken.

Med riktigt god tur lyckas en kanske få ner några flingor bladguld också, bara man kommer ihåg att inte gapa efter för mycket...

Om den höjda levnadsstandarden

Jonas Lagerström skriver i sin kolumn "Det var sämre förr" i Åbo Underrättelser 27.3 2014 att finländarens köpkraft fördubblats sedan 80-talet och att vi kan "konsumera dubbelt så mycket eller gå ner på halvtid och nöja oss med den konsumtion vi hade då." Läs igen: eller gå ner på halvtid och nöja oss med den konsumtion vi hade då. Tänk! Varför gör vi inte bara det??

Tankar födda ur diskussionen om Blomstertid

När diskussionen om Blomstertid blossade upp igen tänkte jag att jag inte tänker ge mig i kast med den. Samtidigt väcker den här diskussionen många relaterade tankar hos mig.

I dagisarna här i stan firas numera inte födelsedagar med godis. Det här för att en del anser att det är onödigt att få i sig socker. I stället får man välja lek just den dagen. Mhmm. Ungarna är nöjda och jag kan tycka det är ok, men samtidigt tycker jag det är lite trist. Att skadan sockret gör under de 20 kalasen som ungarna hinner fira under ett år är knappast så stor. Borde vi inte sluta fira födelsedagar överlag i dagisarna med tanke på de som är Vittnen och inte firar födelsedagar? De kan ju känna sig väldigt utpekade i det här sammanhanget!

Hon i radion (f'låt, minns inte vad hon heter)  ansåg att skolan ska vara objektiv och inte ta ställning i religiösa frågor. Jaha, men hur ska det gå till? Å varför finns det en misstro mot lärarkåren? Som om lärarna skulle vara en massa små smygmissionärer som gör allt för att indoktrinera kristendom i barnen?

En annan tanke som fötts ur den här diskussionen är kyrkokonsten. Man fick ju vid något skede för sig att folk bara satt och glodde på de vackra målningarna i kyrkan och att de därför inte lyssnade på predikan. Man tog vit kalkfärg, långt före det fanns Kalkilitr, och målade över allt ihop. Det begråter man idag. Vi gick miste om en konstskatt och nu försöker man med varsam hand skrapa fram det som bara går att skrapa fram. Det samma händer snart med psalmskatten. Sjungs inte psalmerna så glöms de bort och om ett antal hundra år står vi där och försöker skrapa fram sångskatten igen.

Och en rak fråga, de som inte diggar att man sjunger Blomstertid på skolavslutningen, är det ok om vi river av något klassiskt verk på latin som ingen ens vet att är en bön?

May Wikströms föreslog i Slaget efter 12 att man sku ordna en efter med samtliga religioners festligheter blandat. Det koncepten köper jag inte alls, men jag skulle gärna delta i firande av någon annan religions riter. Eid al-Fitr till exempel skulle vara superintressant att bevittna. För jo, jag sku sjunga med och göra som det förväntas av mig, men jag skulle inte agera religiöst, liksom. Eller Chanukka. Tänk hur det skulle bredda vårt kunnande att representanter för olika religioner skulle leda dessa fester i mångkulturella skolor.

Och sen undrar jag vad vi fyller tomrummet med om hela världen blir alldeles för pk? Man vågar knappast prata om väder snart, för det finns soldyrkare och så finns det jag. Det är helt förbjudet att tycka den finska sommaren kan vara för het och att gilla snö och kyla mer än kladdig träck.