Blomstertid

Jaja, det är som uppgjort för ett inlägg om "Den blomstertid.." och religionsutövning i skolan. Den här debatten förs och har förts nu som då. Jag orkar liksom bara inte. Mest fashinerad är jag över hur det religiösa har sådan otrolig kraft och att det berör mer eller mindre alla. Det roar mig att de som anser sig mest ateistiska är de mest engagerade i religiösa frågor. Liksom, om det nu inte finns nån högre makt så är det väl varken till eller från att sjunga ordet Gud i en sång. Och vill nån kalla det psalm och religionsutövning så kan det väl inte vara bort från dem? Någonstans läste jag en kommentar i stil med att man kan väl vara tyst och inte sjunga mer eller är det för provocerande? Buahahha, NÄR han man senast hört en hel festpublik på en skolavslutning stämma in i Sommarpsalmen? Barnen sjunger av hjärtats lust och några tonårsflickor försörsöker, men får klump i halsen och ögonen vattnas och rösten bryts. Visst finns det de bland de inbjudna som sjunger med, men jag har aldrig låtit mig provoceras av valet att låta bli, trots att det sällan är av religiösa själ som folk låter det vara osjunget. (Eller vad vet jag, föresten.)

En annan grej som sticker mig i ögat i den här debatten är det vanliga "peta russinen ur kakan"-tänket. Det är i och för sig fakta att vi väljer att se det positiva som tradition medan man vill ta bort dem man upplever som negativt, men ändå.

Hela och då menar jag HELA vårt västerländska samhälle bygger på kristendomen. Veckan är indelad i 7 (!) dagar. Bara det. Varför inte 10 då vi annars kör med det systemet? Man vill gärna få dubbelt betalt för röda dagar. Nå, vi kan väl skippa färgen, det betyder ju inget, det är ju bara rellisar som behöver helga vilodagen, right? Eller alla storhelger vi firar? Antar att folk fortfarande vill vara lediga kring Johannes döpares dag t ex? Och Lucia är ju kiva, även om vi inte annars är så hårda på helgondyrkan i evangelisk-lutherska kyrkan. Fastlagsbullar är gott dom håller vi kvar. Och påskäggen. Och visst ska vi ge födelsedagspresenter åt varann. Men allt det religiösa kräppet ska vi skippa, visst!?

Håh, blir storstädning och återuppbyggande utan like om vi faktiskt ska gå in för det. Och vad i hela friden ska vi bygga upp det kring? Komersiella värderingar? Eller allmänmänskliga värderingar? VAD?

Riktigt farligt anser jag det blir om vi låter världsliga makter styra. Snart går alla män i samma fristyr som Katainen.

"Gå bort"-present

Om det är något jag är urusel på är det det där med att ha något i handen då man är bortbjuden. Ja, eller bortbjuden är en sak, men då man liksom bara ska träffas över en kaffe hos någon. Jag tänker inte ens tanken att jag borde ha något med och lika lite räknar jag med att få något då någon kommer på besök.

Jag försöker lära mig, jag jobbar fatiskt på det, men ändå. Just då jag stiger upp på trappan till nån står jag där - tomhänt - och tänker. "Nog kunde jag ju haft något med mig..."

Ord förmedlar

Jag försöker använda rätt ord för rätt ändamål, för jag vet att ord har en viss kraft. Man måste prata med rätta termer för det kan till och med uppstå uppenbarliga fel annars.

Orden är bara en bråkdel av det vi säger, intonationen, rösten och kroppsspråket är en stor del av det talade språket. I text blir det tydligare om vi använder orden felaktigt. Idag kommunicerar vi väldigt mycket i skrift. SMS, FB, bloggar o.s.v. Därför är det så himla viktigt att använda rätt ord och inte skriva som vi pratar. Använder vi fel ord blir det missförstånd eller så framstår det som riktigt löjligt det vi skriver.

Läste precis ett inlägg av en graduskribent. Har ingen aning om vem hen är eller vad hen studerar. Kan dock dra slutsatsen att hen studerar till lärare vid PF. Ingen annan, mig veterligen, kallar univeristetet för skolan, nämligen. Jag ryser. Då jag själv studerade fnittrade jag mest åt klasslärarstuderanden som gick till skolan och hade håltimmar och what not. När jag hör yrkesverksamma lärare stämma träff med bekanta "efter skolan" kryper samma kalla kårar längs ryggraden. Vad signalerar en ut? Jo, att en fortsättningsvis går i skolan. Det här kan säkert tyckas petigt, men jag hoppas att alla lärare känner sig så pass proffsiga att de förhåller sig till sitt arbete professionellt och att inte fungerar som elever. Det är viktigt att signalera det till andra yrkeskårer. För, om det i mina öron låter töntigt, hur låter det inte då i andras öron. Jag hoppas samtliga lärare valde att säga att de träffas "efter jobbet" i stället.

Disk och kärlek

Jag fick Mathias Rosenlunds självbiografiska bok Kopparbergsvägen 20 (SETS, 2013) i min hand här i veckan. En berättelse värd att berätta om en verklighet vi så gärna blundar för. Tänker inte ge mig i kast med nånslags recension här utan tar fasta på en mening i boken.

"Att inte laga mat och diska och städa, eller att inte längre älska."

Är det liksom där äktenskapet tar slut? När den ena parten bär hela ansvaret, oavsett det gäller ekonomi, städning, mat, tvätt, disk. När den ena parten inte längre räcker till. När den ena tvingas välja, att fortsätta diska eller fortsätta älska? För det är väl just det som de intensiva småbarnsåren handlar om: att älska och sköta hemmet och fundera vart pengarna tar vägen. Och då man inte får hjälp från den andra parten, då tvingas man välja. Disken eller kärleken.

Bilder på blöjorna

På de flesta blöjor finns det små söta bilder. En spädis kan knappast bry sig mindre om dessa små skära elefanter eller vad det nu kan tänkas vara för bilder på blöjorna. Bilderna är väl tänkte att tilltala den som byter blöjor på barnen. Tydligen ska föräldrar tilltalas av pastellbilderna. Fast, vad sku det annars va för bilder? Eller är det kanske totalt onödigt med trycksvärta på blöjbaken?

Lite roligt sku det sku ju nog vara med bilder på Anton Hysén eller motsvarande eller på blöjbaken...

Tystnadsplikten

Min man har snällt nog fört ut tidningarna, också de jag sku hänvisa till. Nu minns jag inte längre vem som skrev och vilken dag det var, men på Hbls insändarsidor påbörjades en diskussion om tystnadsplikten. Insändarna handlade om att tystnadsplikten är så sträng att den utgör ett hinder för arbetet. Insändarskribenterna var inte representanter för skolan, men minns inte ens var de arbetade. Samtidigt lyfte Riko fram en episod där tystnadsplikten var i centrum i senaste Eftersnack. Äntligen äntligen, tänkte jag. Äntligen lyfts diskussionen om den i bland allt för stränga lagen om tystnadsplikt på bordet.

Vi har en så sträng lag om tystnadsplikt i Finland att det inte alltid gagnar klienten/patienten/eleven. Samarbetet med med socialen är svårt. För socialen har tystnadsplikt. Och det har ju nog skolan också om någon trodde något annat. Men socialen har liksom på något sätt mer tystnadsplikt. I skolan upplever vi ibland att tystnadsplikten är så sträng att det utgör ett hinder för vårt arbete. Vi kan inte tala om oron för en elev med en kollega som också undervisar eleven utan att kontakta föräldrarna. Vi skall ha ett elevvårdsmöte och föräldrarna har rätt att närvara. Inför ett elevvårdsmöte vill man som lärare förbereda sig, speciellt om man ska möta föräldrar till ett barn man har oro för. Ifall man tycker sig märka att allt inte står rätt till med en elev vill man gärna checka med någon ifall hen också märkt ett avvikande beteende, att det inte är man själv som ser spöken där det inte finns några. Det tillåter inte lagen.

Episoden Riko lyfte fram handlade om en som person som gjort ett självmordsförsök som sjukhuset inte kunde berätta om för de anhöriga då patienten skrevs ut från sjukhuset. Väl hemma igen gjorde hen ett självmordsförsök igen. Och lyckades. Absurt.

Lagen om tystnadsplikten finns som ett skydd, den ska inte vara ett hinder. Den får inte vara ett hinder. Som lagen nu är utformad skyddar den inte den svagaste. Den skyddar i värsta fall förövaren.

Juni, juli, augusti - eller?

Nu lyfts diskussionen om placeringen av skolornas sommarlov upp igen. Den här gången är det näringsminister Jan Vapaavuori som vill flytta fram sommarlovet 3 veckor så att lovet skulle börja efter midsommar och sträcka sig till september. Han hävdar att vi går miste om flera miljarder euro då semestersäsongen är slut då resten av europa inleder säsongen.

För min del skulle det passa utmärkt att skjuta fram sommarlovet. Höstterminen känns ofta lång medan vårterminen hackas sönder av sportlov, påsklov, 1. maj, Kristi Himmelsfärd och kantas dessutom ofta av klassresor, lägerskolor och stafettkarneval.

Mitt förslag är att placera skoldagarna mellan 1.9 och midsommar och samtidigt utvidga påsklovet till en vecka så att hela stilla veckan blir ledig. Det tror jag skulle minska på elevfrånvaro p.g.a. resor.

Det som gör mig mest betänksam då den här diskussionen tar fart är lärarnarreaktionena. Då strukturella förändringar görs brukar man fundera på hur man ska lägga upp arbetet för att hinna med allt som ska göras, men då den här diskussionen förs funderar lärarna snarast på hur de ska göra med sin egen ledighet, hur de ska hinna fira jul och nyår och hur de ska fira sommaren. Nånting är snett. Ingen har ju föreslagit att utöka antalet skolandagar.