I ♡ Radio Vega

Det fanns en vits då jag var barn som handla om tanten som sålde sin radio dyrt för alla andra kanaler utom en var oanvända. Så är nog hos oss också. Är radion på så är det Radio Vega som hörs. I alla fall som det är de vuxna som knäppt på den. Jag har försökt använda radion som språkbad men jag orkar inte länge lyssna på någon finsk radiokanal. Ibland försöker jag lyssna på X3M men det tar inte längre före jag blir allt för pinsamt berörd. Eller utled.

Radio Vega spelar inte alltid min favoritmusik, handlar inte alltid om det som ligger mig närmast hjärtat och är inte alltid dagsfärsk. Däremot är musiken aldrig riktigt jobbig, inte ens med Mårten mellan melodierna. De teman som behandlas är trots allt på något plan relevant eller vidgar ens vetande och repriserna som sänds har ett visst notalgivärde. Å nyheterna är världsviktiga, i alla fall de lokala.

Det finns inga medier som kan ersätta radion och det är sällan krångel med radiovågorna. En enkel billig apparat är allt som krävs. Inga sladdar, inget nät, inget klickande. Du kan göra det mesta medan du lyssnar. Radion är det bästa sällskapet för den kan mumla på i bakgrunden medan du pysslar med annat. Händerna är fria. Du kan knäppa på samma kanal i alla rum och behöver inte befinna dig i ett och samma rum hela tiden.

Medan jag målar står radion på. Ibland riggar jag upp plattan eller datorn för att lyssna på en pod (eller på Yles Arkivet) och då blir det allra tydligast. Riggandet. Klickandet. Sökandet. Att nätförbindelsen bryts. Då sändningen är slut ska nästa proggis sökas fram. Penslen ska läggas ifrån en. Handsken dras av. Kolla att man inte har färg på fingret. Radion, den lägger jag på innan jag börjar måla och knäpper av då jag är klar. Enkelt, underhållande och relevant. Dessutom spottar den ut en från ens lilla Echo Chamber, även om man också borde kliva ut ut ankdammen emellanåt.

Ett dygn har 24h, eller...?

Hänvisar härmed till den vetenskapliga tidskriften allas. Läste en artikel om dygnsrytm där man hävdar att den morgonpiggas dygn är kortare än den kvällspiggas. Att den morgonpigga har avverkat sitt dygn på kortate tid än den kvällspigga och att morgonmänskan därför är färdig med sin dag tidigare på kvällen medan den kvällspigga sku behöva 25h för att fixa dagen. Det finns m.a.o. mänskor som går på olika varv/minut. Mitt liv går på 45 varv medan syrrans går på 33 varv. Inte undra på att hon känns seg på morgnarna och då det äntligen blir läggdags snurrar hon fortsättningsvis på i sakta mak långt in på småtimmarna...

En lat rastlös person

Hur fasen kan man vara lat och rastlös på samma gång? Har nu semestrat en vecka borta från verkligheten på en varm strand. Åh, vad skönt att göra ingenting! -Ja, är det det? Det är igen en gång konstaterat att jag är väldigt dålig på att göra absolut ingenting. Att bara sitta är inte min grej. Ändå är jag så himla lat, mycket skönare då nån annan passar barnen så att jag inte behöver bygga sandslott, mycket bättre då nån annan fixar maten så jag inte måste, himla skönt att den andra bytte blöja så jag inte behövde...

Snacka om ambivalens! Alltså  jag orkar inte bara sitta och jag är för lat för att göra något. Hur fasen funkar det? Man tycker ju att det sku vara skönt att få något att göra något då man inte orkar sitta still, men nä. Är jag bara en bortskämd unge som hela tiden fått göra roliga saker så att jag inte vill göra tråkiga saker? Nej, knappast. Jag är snarare imatad att man hela tiden måste uträtta något så att dagen inte går förlorad.

Undrar hur drömsemestern sku se ut för mig?

Drömmer om att åka egen båt från Åbolands skärgård till Åland. Behöver bara en båt och lite äldre barn först. Å pengar till bränsle. Antar nämligen att man då kan sitta stilla och samtidigt ha fullt sjå att navigera och hålla styr på ungarna.

Selfies

Egentligen har jag inte så mycket att säga om selfies. Man må nu ta såna om man vill. Däremot brukar jag tänka att det är en himla tur att jag var vuxen före some var vardagsmat för fjortisar. Det är ju inte bara fjortisar som sysslar med selfies, men vuxna mänskor har ett annat omdöme i alla fall.

Nån artikel som flimrade förbi jämställde selfies med konstens självporträtt och det är väl rätt och riktigt. I brist på modeller målade konstnärer sig själva och det är väl det man gör då man står i omklädningsrummena och plåtar sig själv. I vissa fall handlar det kanske om brist på fotograf mer än brist på modell och om någonslags dröm om att vara modell.

Iltasanomat varnar dock i en artikel för en epidemi bland dem som fotar selfies. En lusepidemi bland välfriserade fjortisar. Lite otippat.

Föresten, har du och dina kompisar också klämt in er i passfotoapparaterna som fjortisar? Precis som det här med selfies sku va något nytt...

Läraren - en skarabe

Det finns ingen yrkesgrupp som föredrar att avbryta arbetsdagen tidigt på fredag bara för att slutföra den på söndag kväll - utom lärarna. Många lärare rusar i väg efter sista lektionen på fredag för att börja veckoslutet, oavsätt vilken tid på dagen lektionen hålls. Sen, på söndag kväll, dyker fb-statusarna om orättade provhögar och planeringsarbete upp. Och visst, det är ju en av fördelarna med lärarjobbet, du kan flexa med en del av arbetstiden och göra en del av arbetet när du vill och var du vill. En förmån, alltså. Men det är inte särdeles smart att göra som skaraben. Skuffa skiten framför sig hela helgen bara för att med en djup suck ta itu med det på söndag kväll. Det sku antagligen bespara läraren en massa energi att göra färdigt arbetet då eleverna går hem och sedan ta helg och också mentalt gå på jobb först på måndag morgon.

Det ironiska är att lärarna är noga med att bespara eleverna från läxor över veckoslutet samtidigt som de gärna utlovar färdigkorrigerade prov efter helgen. Nu är det ju så att eleverna lär sig bäst genom exempel. Visar läraren genom sitt arbete att det är viktigt att skilja mellan arbete och fritid eller visar de något annat?

Det här för mig också till mitt tidigare inlägg om den duktiga eleverna och framför allt till påståendet om att de duktiga vill få bekräftelse utifrån och att det är det som är drivkraften. Visst är det pedagogiskt viktigt att få feedback på sitt arbete så fort som möjligt men jag får ibland känslan av att man vill få komplimanger från elever eller deras föräldrar genom att va den där läraren som korrigerar snabbt och sätter eleverna främst på söndag kväll och samtidigt kanske man gör eleverna och definitivt sig själv en björntjänst. Det finns väldigt många "duktiga flickor" i lärarkåren.

En klasslärare sa att hon ser på sitt arbete med eleverna så att hon lokaliserar problemet och försöker lösa det. Hon bryr sig inte så mycket hur problemet uppstått och vad det beror på utan är lösningsinriktad. Det gynnar knappast eleven att veta att hens förälder var precis likadan och att det redan i yngre år konstaterades samma problem. Jag önskar att det här var den största drivkraften för alla lärare, att finna tillfredsställelse i att man löste inlärningsknuten för eleven. Det finns inget mer belönande än att se hos en elev då poletten trillar ner.

Till sist vill jag påpeka att det nog håller på att ske en förändring just på den här fronten och för att det här ska kunna ske bör det finnas bra arbetsrum på arbetsplatsen för lärarna. Hoppas dock att den inre insikten kommer innan alla lärare bränt ljuset i bägge ändar.

Att vänstra med en kvinna - som är gift

Låg och slösurfade då jag kom in på den här artikeln och plötsligt fick ögonen på den här meningen:

"Rumors of the affair between Obama and Beyonce – who is married – were first made on the radio station, Europe 1, this morning."

Det verkar som att det faktum att Beyonce är gift är det som är den största nyheten. Det att Obama är president - och gift - är liksom mindre chockerande. Presidenter vänstrar ju och alla vet ju hur män är. Dom har ju sina behov. Men att hon - som är gift - sku vänstra är ju helt befängt! Eller är det bara jag som läser in det här?

Beröm och ungar

Barn behöver få beröm då de gjort väl ifrån sig men det finns några ord som är att undvika. "Fin" och "duktig". Och flickor ska man heller inte påpeka att är vackra.

Men vafalls, om ungen ÄR det vackraste barn man sett, ska man då knipa ihop munnen och titta i taket? Eller om man verkligen tycker barnet varit duktigt får man inte säga det då? Eller om hen ritat väldigt fint, nog måste man väl få säga det?

Ja, visst ska man berömma och personligen tror jag inte att det är något större fel i orden i sig, men det handlar om HUR man säger det. Om någon pratar om "duktig flicka" kryper det längs ryggraden på mig. Jag hoppas verkligen mina barn undgår att bli "duktiga elever" oavsett kön. Det som finns inbakat i uttrycket "duktig elev" är nånslags drive att göra saker för någon annas skull. Eleven läser läxor för att få beröm hemma, pluggar och får 10:or i prov för att se stjärnorna i mormors ögon, håller ordning i pulpeten för att få den där komplimangen av läraren - eller vad det nu kan vara. För duktiga elever, de ifrågasätter inte. Då är man ju uppkäftig och sånt passar inte den duktiga eleven. Man kanske inte ens är värd ett gott vitsord i uppförande då.

Fin teckning, då? Ja, handen på hjärtat, hur lätt slinker det inte ur munnen på en då barnet visar vad de ritat? Problemet med den fina teckningen är kanske främst att det är så lätt att säga att det blir slentrian. Du kan säga det utan att ens se på bilden. Det är nog skäl att ta fasta på något i stil med "Oj vad du jobbat med bilen i hörnet!" eller "Vilka fina detaljer du fått med" eller "Vilken stämning det är i bilden". Då bekräftar man att man verkligen sett på teckningen.

Men de där söta söta barnen eller de vackra? Visst får man väl säga hur vackra eller söta de är? Jo, visst får man, men man bör också komma ihåg att peka på deras vackra vackra egenskaper och bekräfta vem de är. Och säg mig, kan en mamma bli stoltare än då hon på barnets utvecklingssamtal får höra hur barnet alltid ser till att de yngre eller de som inte är så initiativtagande också får vara med i leken? Nej, och då förstår man att ockwå barnet växer flera centimeter av att få höra vilka fina egenskaper hen har.