Jante VAR en kvinna

Jag har legat däckad i ett dygn och har mer än någonsin surfat runt på bloggar, typ läst ALLA jag känner till alla som de i sin tur länkat till.

Döm om min förvåning då jag hittade samma tema hos Carola (jo, hon med Främling) och Ikalainen. Att män kommer undan så mycket enklare. Carola pluggar texter stenhårt medan Körberg glider in på scenen och bara räknar med att det finns prompter. Ikalainen skriver "..karlar som säger att de kan saker utan desto mer kött på benen."

För just så upplever jag det också. Själv går man omkring och förminskar sitt kunnande medan man vet att karln som man konkurrerar med inte kan lika mycket men som samtidigt kan gå omkring och ta sig som en självklar vinnare - med ett självförtroende som det osar om.

Frågan är dock, är det bättre med ett gott självförtroende eller med en sann självbild? Och för vem i såfall...

Religionsundervisningen

Igår debatterades religionsundervisningen i Yle obs. HÄR hittar du relaterad artikel och från den kommer du vidare till programmet på Yle arena.

Debatten är aktuell i och med att grunderna för läroplanen revideras. Idag har vi religionsundervisning i den egna religionen. Den är inte konfessionell, dvs den är inte likställd med religionsutövning, men du får undervisning i din egen religion. En del vill bibehålla det nuvarande systemet medan andra vill ändra religionsundervisningen så att den skulle vara gemensam för alla.

Jag förstår båda synpunkterna. Jag köper argumentet att det är dumt att dela in eleverna i grupper enligt religionstillhörighet, målet bör ju trots allt vara åsiktsfrihet, förståelse och öppenhet gentemot varandras åskådning. Jag köper också argumentet att vi bör känna till vår egen synpunkt för att kunna ta ställning och att skolelever varken är tillräckligt mogna eller tillräckligt kunniga för att kunna föra den etiska diskussionen.

Den fråga som väcktes hos mig efter gårdagens debatt är huruvida vi i skolan kan - eller ska - lära ut "den egna synpunkten" för att eleven sedan ska kunna debattera etiska spörsmål. Samhället är inte längre lika homogent som tidigare och individualismen är starkare än förut. Ska inte den egna åsikten förankas i hemmet? Ska då skolan kunna ge eller ens göra anspråk på att ge eleven kunskap i den egna religionen ifall många som deltar i religionsundervisningen inte omfattar den lutherska kyrkans lära?

Skolan måste utgå från att varje familj har tagit ställning genom religionstillhörigheten. Hör eleven till ev.luth. kyrkan måste skolan utgå från att hen omfattar kyrkans lära, det är klart.

Men ändå, ju mer man tänker, vrider och vänder på det desto mer frågor uppstår. Hur ska religionsundervisningen ordnas i framtiden? Åh, ett segt tanketuggummi. För så är det, ju mindre insatt man är i ett ämne desto lättare ter sig lösningarna. Nu råkar jag känna till just religionsundervisningen rätt bra och oj vad segt tanketuggummit blir och samtidigt blir det intressantare  och intressantare ju mer man tuggar det.

Dopundervisningen i församlingen

Som postkonfirmand deltog jag i församlingens hjälpledarskolning och bär därifrån med mig en bild av kyrkands dopundervisning. Bilden föreställer en kyrka där grunden är dopet och sedan byggs resten av kyrkan upp av söndagsskola, dagklubb, juniorklubbar, skriftskola, hjälpledarskolning. Sen tar bröllopet vid och så snurrar hjulet ett nytt varv i och med att man som förälder deltar i dopet...

Numera är det många som inte gifter sig och som dessutom får barn sent i livet. Dessa kanske ändå vill ha kontakt med församlingen. Kyrkan jobbar hårt med att nå dessa unga vuxna och erbjuda också dem en naturlig plats i församlingsgemenskapen.

Åbo svenska församling startar en vuxenskriba, dels riktad till den som vill låta döpa sig i vuxen ålder men riktar sig också till den som är intresserad av att repetera skriftskolan, dvs få en fördjupad och mer mogen kunskap i kristendom. Ett alldeles strålande initiativ.

Jag skulle gärna delta, trots att jag borde besitta kunskapen. För att slänga sig med en kliché, jag vill växa i tron. I min roll som mamma väcks nya tankar och livserfarenheten gör att man ser på budskapet med nya ögon. Jag sku gärna dryfta dessa frågor med andra liksinnade för jag anser att det inte funkar med envägskommunikation här. Visst kan jag läsa läsa läsa men jag tror att det är just diskussionen som gör att förståelsen djupnar. Så, vem är med? Var träffas vi och när?

Gamla mänskor och ännu äldre

Vi lever i en tid där vi dyrkar ungdomen. I arbetslivet ska du vara ung och nytänkade (med flera år av erfarenhet och helst med barnafödandet bakom dig) och äldre arbetstagare ses som en last och man glömmer den tysta kunskapen. De unga vuxna har bildat en ny åldersgrupp.

Samtidigt lever vi längre och längre. Gruppen pensionärer är stor och sträcker sig över två generationer. Och visst, det handlar mer om vigör än om ålder, men gruppen aktiva pensionärer sträcker sig de facto över 30 år (eller går mot oändligheten). Det finns numera två generationer av pensionärer. Det har uppstått ännu en ny grupp, det finns liksom pensionärer och überpensionärer. Undrar hur detta kommer att påverka samhällsstrukturen?

Bloggnisch

Det här är min andra blogg, min första blogg handlar om vårt husprojekt och rätt så renodlat handlar den om byggnadsskeden eller -skeenden. Något inlägg har handlat om familjen mitt i byggdammet och om årets första grillkorv. Nu har vi bott i huset drygt ett år men jag försöker hålla mig till ämnet. Lite julgranar och julljus har hamnat med men jag vill ändå att det ska va en byggblogg. Den är de facto mer till för oss än för läsarna fast kul är det ju med läsare också.

Här om dagen fick jag veta om en bekants bekant som snubblat över bloggen och det visade sig att hon bott i det här huset under något skede. Huset har varit indelat i två lägenheter och vinden verkar ha varit uthyrd i etapper. Det är säkert intressant för en som bott här att heta hur det ser ut nu men samtidigt inser man ju att alla detaljer i ens hem inte behöver dokumenteras.

Det har varit tanken från början, att hålla bloggen som byggblogg. Byggbloggar tenderar att sväva ut i inredningsbloggar och så småning om blir de bloggar om livet i huset. Jag hoppas jag slutar bloggen innan den blir något mer än en byggblogg.

Den här bloggen ska handla om just vad jag tänkt på under veckan. Himla praktiskt om jag får säga dig själv för vem annan kan avgöra vad som rört sig i skallen på mig. Men, nischad vill jag att bloggen är. Peppe sammanfattar ett lyckad bloggkoncept i en pod och tar upp bland annat att grunden till en lyckad blogg ligger i att man ska hålla sig på rälsen och vara klar med den definierade publiken. Ungefär så.

Det var här poletten trillade ner för mig, det finns bloggar jag läst men tappat intresse för och funderat varför. Har jag fått overload av den personens fiffiga tankar? Eller har jag tröttnat på att läsa en smal smal syn på saken där det inte finns diskussion? Jo, säkert det också, men ofta handlar det om att bloggarens liv förändrats och därmed också bloggens innehåll. Förståeligt, men samtidigt lite tråkigt för följarna. Då en byggblogg blir en inredningsblogg får den säkert nya läsare som är intresserade av det men byggarna lämnar bloggen och då en poet börjar skriva prosa ändrar säkert läsarskaran. Då hen som skivit om hemgatan lär också läsarkretsen ändras då hen ger sig ut på sin livs resa.

Nu sku det va dags för en slutsats på det, men det här får bli ett tanketuggummi.

Förklaringar och vita lögner

Jag brukar inte vara försenad, i alla fall brukade jag inte vara det innan jag fick barn, men då jag kommer försenad, om det så är frågan om bara nån minut, har jag alltid behov av att förklara mig. Det är dygdigt att vara i tid och jag tycker inte att någon ska behöva vänta på mig, men blir jag försenad så tror jag faktiskt inte att någon förväntar sig att jag ska redogöra för hur det nu kunde gå på det viset. Ja, förväntar de sig något så är det på sin höjd en ursäkt, men ändå...

En kyrkvaktmästare, fem för pension, sa alltid (på Solvmål som jag inte låtsas behärska): -Hödu, he finns bara ein orsak ti att man kommer seint. Man ha starta för seint.

Således, från och med nu, ska jag bita mig i tungan och bara be om ursäkt för att jag inte startade tidigare. "Ursäkta att jag är sen." Punkt.

Neppes tanketuggummi

I sitt sommarprat använde Neppe Pettersson ordet tanketuggummi. Ett mycket bra ord. Det betyder tankar man återkommer till och tuggar på och som man eventuellt inte ens vill ha konklusion på. Jag upplever inte heller att det är att grubbla utan ser det mer som ett gympass för hjärnan. Jag tycker vi alla ska börja använda det så det blir vedertaget.

Hon prata också om det faktum att hon inte tycker om barn. Hon som är barnträdgårdslärare. Underbart. Härligt att någon säger det. För det är skillnad på att tycka om att jobba med barn och se hur barnen utvecklas och att tycka om barn för att dom är barn. Jag förstår hennes resonemang till fullo.

Vill du höra henne själv så tryck HÄR.