Arbetstid och ledig tid

En av de bloggar jag mer eller mindre aktivt följer är Hej hej vardag. Senaste inlägget handlar om att jobba under semestern. Hon länkar vidare till Peppes blogg som skriver om samma sak.

Jag har full förståelse för att  mänskor med ett skapande arbete jobbar under sin semester. Det är ju då alla måsten försvinner som kreativiteten florerar. Det konstiga i inläggen är att båda skribenterna på något sätt måste försvara att de jobbar under semestern. Varför det?

Det onormala är väl att dra en skarp gräns mellan jobb och fritid, egentligen. I bondesamhället vävs arbete och fritid (vad nu det är?) ihop till en naturlig rytm. Det var med industrialismen stämpelkorten kom och tydligen för att stanna. Som statlig tjänsteman lever jag med stämpelklocka. Det som talar för en stämpelklocka är att den är ett arbetarskydd - en mätare på att man har rätt till sin fritid. Men den används snarare som något tvärtom: en mätare på att du jobbat tillräckligt. Och på rätt tid av dygnet. Stämplar du kvällstid utgår systemet från att du glömt att stämpla ut. Har du bara 5 minuters matpaus för att du är mitt i ett flöde så tar systemet ändå en halv timme av dig. Vaknar du (som jag nu och vill jobba då andan faller på kl. 05) så begriper systemet inte alls.

Av det mest frustrerande i mitt arbete är faktiskt stämplandet. Det gynnar ju ingen. Arbetagivaren skulle få mycket mera ut av mig ifall man mätte vad jag levererar. Det skulle sporra mig att jobba effektivt och ifall nån ännu till bemödade sig om att mäta kvaliteten i det jag gör så sku resultaten vara än bättre. Det jag gör blir liksom inte bättre av att jag sitter på min stol under kontorstid några minuter längre just den dagen.

Vässa sina argument

Har du lyssnat på Alexander Bards sommarprat? Om inte så gör det. Jag kunde säkert plocka mening för mening och tugga dem till enskilda inlägg, men Bard är så tydlig så lyssna och tugga själv.

I sommarpratet lyfter han fram en sak som inte är ny men som jag tog till mig på djupet: att snacka med oliktänkande gör stt du måste vässa dina argument.

Jag brukar bli frustrerad på att folk tänker så fel (för jag har ju allltid rätt) men nu behöver jag inte bli det längre. Jag kan bara se det som en övningssituation, som en slipsten. Håh, vad bra.

Det är int så konstigt att folk tappar tron

Det är inte så konstigt att folk tappar tron, eller växer ur sin barnatro. Det ska man ju göra. Ju äldre man blir desto mer filosofiskt tänker man. Då är det inte så märkligt att tron på den där skäggiga gubben på ett moln försvinner. Hos den som diskuterar religiösa frågor med lärda mänskor växer tron, eller utvecklas är väl ett bättre ord. Hos den som inte fortsätter diskutera de här frågorna med kunniga mänskor utvecklas inte ordförrådet för det andliga. Det betyder att hen inte har språk att klä tankarna med. Inte konstigt då att det vokabulär men skaffat sig som konfirmand inte räcker till för den vuxnes tankar. Jag menar, tänk om man hamnade duskutera politik med den kunskapen man besatt som femtonråring. Eller det är väl just det som vi gör i Finland, inser jag i skrivande stund. Det förklarar ju sandlådsleken i granitborgen...

Folk måste läsa och utveckla sitt språk så tankarna inte begränsas.

Barn som stänger öronen

"Det finns barn som tror att då vuxna pratar, då angår det inte dom."

Den frasen blev kvar i mig efter föreläsningen. Den snurra länge. Som alltid tänker jag först på mina egna barn. Nog pratar jag ju med dem tillräckligt? Jag vet ju att jag pratar med dem, men tillräckligt? Det handlar ju inte bara om att kommendera dem: Ät! Sov! Borsta tänderna! Det handlar om att kommunicera dem, föra dialog, föra en god dialog.

Pratar vi inte med barnen då de är små, när ska man i så fall börja då? Och hur ska de få ett ordförråd? Och hur ska de kunna tänka om de inte har ord? Och ännu viktigare, hur ska de känna sig älskade om de inte blir bekräftade?

Rent professionellt blir man också fundersam. Hur ska daghem och skola fungera om barnen inte är vana med att vuxenpratet gäller dem? Den professionella uppfostraren ersätter aldrig ett föräldraskap. Grunden måste byggas först, och den byggs hemma. HÄR hittar du ett snabbtest för att utvärdera föräldraskapet och anknytningen.

Nu, då de akuta tankarna har lagt sig, funderar jag också på hur det var förr, då barnen inte räknades. Innan Piaget och Vygotskij. Är vi tillbaka i ruta ett, där föräldrarna är viktigare än barnen? Eller har det alltid varit så? I agrarsamhället hann föräldrar inte heller med sina barn, men då fanns det flera generationer och många syskon på gården. Kanske tjänstehjon. Huset var fullt med folk som stod barnen nära och där fanns det alltid någon. Idag är familjerna små och det är långt till släktingarna. Och bostäderna är stora. Då barnet kommer hem på eftermiddagen förväntas det va i sitt rum, ur vägen, sysselsätta sig själv.

Våra barn är alltid i fötterna och visst jagar jag också iväg dem ibland. Men visst är det ju så, de stör mindre om de är med i det man gör. Jag vill bara glömma bort det. Vara effektiv. Få maten undanstökad så jag kan göra annat sen. Men är de med så är de faktiskt mindre i vägen. Egentligen.

Av arbetsplatshälsovårdaren fick jag ett av de bättre tipsen. "Då du kommer hem, lägg dig på golvet i 20 minuter och var med barnen. Sen kan du ta itu med det som ska göras. Då barnen har fått din uppmarksamhet kan de göra annat medan du fixar maten." Det funkar faktiskt. Testa själv. Jag ska också bättra mig. 

Egen tid

Det händer att jag inte kan sova. Det betyder alltså somna om då jag vaknar på morgonnatten. Det här är en sådan dag. Tacka vet jag Yle Arenan och att jag har så många osedda och olyssnade program. Idag (det låter konstigt att skriva inatt) blev det Familjeliv från dagen innan med temat egentid.

Jag har förut funderat kring mitt behov av egentid. Och att ta sig egentid. Visst gör jag det, men det funkar inte för mig. Jag har en massa hobbyn, mer krävande och mindre krävande. Jag gör kortare jobbresor och får komma bort från familjen. Jag ordnar med barnvakt för att komma iväg på kulturevenemang. Men nej, jag får inte till det.

Idag trilla poletten ner. Då Sofia Torvalds prata om ensamförsörjarskapets fördel, de barnfria helgerna, då förstod jag. Hon sa (och nu önskar jag jag hade direkt citat, men): då barnen var hos sin pappa kunde hon gå på café efter jobbet.

Det är inte cafébesöket jag saknar. Det är lätt fixat. Utan det där spontana som sker utan att man behöver ha dåligt samvete. Jag ska förklara.

Då jag ordnar tillfällen för mig att ha egentid, då väljer jag ju bort mitt moderskap. Då jag tar långlunch från jobbet förkortar det arbetstiden och i slutändan jobbar jag in det ändå, eller så kan jag inte gå tidigare från jobbet en annan gång vilket sku gynna familjen. Det handlar om att det finns vågskålar. I en finns barnen, i en finns min man, i en finns tiden vi alla har tillsammans. I en vågskål finns jobbet och i en (eller egentligen i många olika) finns vänner. I en vågskål finns jag. Jag säger inte att det är lätt att få balans mellan dessa, men med planering, eftertanke och barnvaktsarrangemang går det. Men det kräver ju sitt förståss. Och det kräver prioriteringar.

Det kräver PRIORITERINGAR.

Den egentid jag njuter av, det är den kravlösa egentiden. Den jag inte jobbat för. Den jag inte valt bort något för. Den jag inte behöver ha dåligt samvete för. Den egentiden handlar om att gå på café efter jobbet. För att jag kan. För att ingen ändå väntar hem mig.

Allt har sin tid och jag har haft oändligt med sådan tid. Jag vet att jag inte njuter av det i längden. För mycket och för litet skämmer allt. Men då stunder av kravlös egentid infaller, jo, den infaller och kan inte planeras in. Då stunder av kravlös egentid infaller, då njuter jag.

Då hen bet i äpplet

Planen var att mänskan sku leva i harmoni med varann och naturen. Inga murar mellan mänskor, inga murar mellan länder. Sen bet hen i äpplet och lustar vakna. Dom håka att dom va nakna.

Tänk att sexualdriften kippar omkull hela planen. Att sen då man tänker med pilin, då ryker liksom vettet ut. Tänk om mänskan bara sku kunna tänka med hjärnan. Också samtliga riksdagsmän i vårt land.

Sommarprat - radio som bäst, eller?

Jag älskar sommarprat. Framför allt älskar jag Radio Vegas sommarprat. Sommar för mig är att med pensel i handen och linoljedoft i näsan lyssna på sommarprat. Så även idag. Och då tänkte jag att sommarprat är nog radio som bäst.

Sen fick jag dåligt samvete. Radiopratet är bra. Det behöver inte ens ifrågasättas. Men radiopratet är manusbaserat, framarbetat och förberett. Många timmar. Dagar. Radiojournalisterna skapar magi på minuter, sekunder. De fyller etern med stoff som har hög kvalitet men sekundschema. De klickar jinglar, se läser rubriker, de går in i allvar och skrattar bort tid. De räddar missöden och de gör om och gör rätt. I realtid inför en kritisk publik.

Jag åhörde en gång en föreställning. Förlåt för att jag inte minns vilken teater som satt upp pjäsen, men den framfördes av Martin Bahne. En skolpjäs. Finlands svenska litteraturhistoria på en lektion. Betagen var jag, och drömde att alla lektioner skulle vara likadana. Att alla lärare sku kunna prestera ens  närheten då de undervisar. Sen hann verkligheten ikapp mig. Martin Bahne vred ur sin t-skjorta, klunkade i sig det kalla vattnet, varvade ner och packade ihop. Lärarna gick till nästa lektion. Och sen till nästa, och till nästa.

Sommarpratarna är radions skolföreställning, gästföreläsning. Lärarna utgör skolans skvalradio. De går in i allvar och skrattar bort tid. I realtid inför en kritisk publik.

Jag älskar sommarprat och jag älskar skolföreställningar. Men framför allt älskar jag arbetet med den kritiska publiken där man ständigt jobbar mot klockan. Jingel på det.

Hänga på arbetsplatsen

"Hengailu on kukoistavan yrityksen hiiva, hengen nostattaja ja työilmapiirin raikastaja. Lisää hengailua työpaikoille!"

http://www.hs.fi/m/tyoelama/a1420172981730

Och,

...om jag får den här frågan på bästa sändningstid, vad svarar jag då?

Oljud. Eller bilar och ljud.

Står i rummet intill det där barnet leker med bilar. Det är ett rysligt oväsen. Vill slänga ut ungen. Eller tysta ner en.

Samtidigt minns jag en diskussion från i somras. Om att det finns elbils formulatävlingar. Och att de är alldeles tysta. Och att man därför satt ljudförstärkare på bilarna.

Vad är det med detta billjud som är så fantastiskt?

Med bil till Nepal

Igår såg jag filmen Autolla Nepaliin. Hade hört en del om filmen men blev verkligen positivt överaskad av slutprodukten.

Filmen är en dokumentär om ett gäng killar som tillsammans beger sig på sitt livs resa. En av killarna har nämligen fått för sig att han ska åka med bil till Nepal för att hjälpa de kastlösa där. Hela projeltet bekostas av insamlade medel och sponsorering och det material som skapas för vloggen på fb-sidan blev en hellång biofilm.

Det är svårt att sammanfatta filmen. Den är hisnande vacker och gripande samtidigt som den lockar till skratt. Sällan applåderas det efter en film i en biosalong men den här gången skedde det. Se filmen. Intäckterna går oavkortat till de kastlösa i Nepal och uppbyggandet av skolor där. Tur att man kan stöda genom att dela killarnas resa. Själv sku jag inte fixa att köra bil till Nepal t/r.

Bara tuffa killar gråter offentligt.

Hoj, Hbl - eller KSF Media

Nu har jag försökt och ansträngt mig. Att läsa tidningen på nätet.

ÅU och Lehtiluukku funka ganska fort på mig. Läser den nästan uteslutande på plattan numera. Men inte Hbl. Varför?

Tror det handlar om att Hbl ger mig de där djupdykningarna. ÅU läser jag för att vara ajantasalla med vad som är på G lokalt. Hbl läser jag mer för att veta vad som på det kulturella planet händer i svenskfinland. Eller iofs också på det politiska planet. Men rubrikerna får jag via andra kanaler. Jag vill läsa de långa artiklarna. Inte snabbskumma. Dessutom är Hbls läsprogram fruktansvärt trögt, i alla fall med androidsystem.

Men sen. Hbl kväll. Vad är det? Vart vill man nå? Vem vil man nå? Vad vill man erbjuda? Det jag sett är nånslags halstringsbilaga mellan huvudtidningarna. Något som ska hålla läsaren jämnvarm. Artiklar som lika gärna kunde vänta till nästa dags tidning. Å Studio HBL. Jag ids inte en kommentera dessa Pirkka-knep. Men intervjuerna eller debattprogrammen? Jag vet int. Men nä.

Jag sku gärna läsa dessa intervjuer, det hänger inte på intervjuteknik. Det hänger inte på gästerna i studion. Det handlar om den enkla studion. Scenografin. Kameraföring och klipp. Jag kan förmoda att budgeten knappast är stor och man gör så gott man kan men nä. Om nu KSF ska spara, så spara nu för allt i världen inte på det ni är världsbäst på. På att skriva inriksenyheter på svenska och på att skriva utikesnyheter ut den finlandssvenska vinklingen. Allt annat är bara krus. Å brus.

Sluta slänga pengarna på sånt som andra gör bra och lyft upp det som ni är enastående på.

Skriv. Finlandssvenska. Högkvalitativa. Juttun.

Varför vill en ha barn?

Ifall man är i beråd att adoptera barn lär man ska bli ställd inför frågan: "Varför vill du ha barn?"

Med jämna mellanrum dyker frågan upp i mitt huvud och jag har inget svar på den. Jag kan skatta mig lycklig som har tre barn utan att ens behöva reflektera över frågan. Varför jag ville ha dem vet jag inte, men en sak är säker, utan dem vill jag inte vara. <3

Servicetjänster

När blev det så att makten finns hos dem som ska serva andra instanser? I det kommunala verkar det ibland så. De som producerar verksamhet ska niga och buga för fastighetsverket. Fastighetsverket tycker en bara är till besvär då det ska hängas en krok där och bytas en lampa här. Nå, dom ska väl tacka f*n för det. Utan verksamhet lär de bli sysslolösa, läs: arbetslösa.

Men hur är det så, kan man undra? Jo, för de som producerar verksamhet är bildning, sociala enheten och kulturen. Läs: jobbiga tanter. De som sysslar med fastigheterna är: maktinnehavarna, dvs männen. Så då ett arbetsuppdrag kommer är det en tant, som med en kvinnas list efter långt övervägande ber om en tjänst och mannen bestämmer om det är värt att åtgärda, om hans dyrbara tid kan ödslas på sånt. Att mannen och kvinnan är på totalt olika nivå i den kommunala hierarkin har absolut ingen betydelse. Vad det verkar i alla fall.

Ruuhkavuodet

I gårdagens Efter Nio sa Sampo Sarkola något som gjorde att det klinga till i mig. Det var i stil med att tänk att då man just e där mitt i livet, har tusen idéer som ska verkställas, man e på hugget och helt maxad. Just då kommer ungarna å man inser att man int kan göra allt det där.

I mig blev det lite som då en dj med våld stannar lp:n. Ni kan ljudet. ... man inser att man int kan göra allt det där... ekar i mig.

Med tredje barnet börjar insikten nå mig och jag är - nästan - du med att dygnet har 24h. Också mitt dygn.

Skoldagens längd

Vi lever i den uppfattningen att det lilla barnet som börjar i åk 1 inte kan ha längre skoldagar än 4 max 5 timmar. Å sen orkar hen hänga på eftis 5 timmar efter det. Å så ska hen ha en massa hobbyer också. Juh.

Det är dags att tänka om. Skoldagens längd är som på 70-talet. De fanns det ännu många hemmamammor. Idag ser det annorlunda ut. Läs den här artikeln, tex.

Efter nio

Den som tror sig hitta en uttömande analys av Yle fems nysatsning Efter Nio kan sluta läsa här. Hann endast se de två första gästerna. Det jag däremot vill peka på är Hjallis Harkimo och hans gubbfasoner. Han hade som uppdrag i studion att kommentera en arbetsintervju. Det jag hakade upp mig på att då Hjallis påpekar hur han gör på en arbetsintervju, då antog han utan avvikelse att intervjuoffret skulle vara en han. Han sa sånt som: "Jag försöker få honom att.." Jag vill se om han..." och så vidare. Man må bagatellisera det här men om Hjallis Harkimo är den vi tror att han är är det inga bagateller vi pratar om. En man med sådan ekonomisk makt skulle bra kunna utgå från att exempelvis Jokerits nya VD kunde vara dn kvinna. Och anvåndandet av ordet hen passar utmärkt i ett dylikt läge om omskrivningar känns klumpiga.

Nu spotta Arena-appen ut min innan intervjudelen var klar men  jag önskar och hoppas att Sonja eller Mårten ifrågasätter det här inslutet av intervjun.

Väntar på tillfälle att se programmet i sin helhet. Mårten Svartström ocb Sonja Kailassaari är ett utmärkt programvärdspar.

Om att håna kristna genom ett regnbågssträck

Känner att den här bloggen borde bjuda på ett resonemang om journalisten som gjorde bort sig på de kristas räkning. Men det är för hett. Ute. Orka.

Tänker snarare att alla syndfria må slänga första stenen. Under tiden slår vi upp 1 Kor 13:11 och sjunger Psalm 3.

Word!

Det finns inget att tillägga.

http://emmaeklund.se/2014/07/10/inte-alla-man-men-daremot-alla-kvinnor/

Män som dumpar

Män som dumpar sina fruar för en yngre. Jag kan bara inte förstå. För de tenderar ju inte dumpa en art fru utan också barn och det ekonomiska ansvaret. Å ingen verkar stå på barrikaderna och skrika att också män är vuxna och också män bör ta ansvar. Å den nya kvinnan, hon är den som till sist får skulden, dessutom. För mannen tycks ju sakna egen vilja och kan således inte skuldbeläggas?

Var är ni alla män som blir beskylda för detta. Varför stiger ni inte fram och försvarar ert beteende?

Mitt huvud snurrar som en gsm-telefon utan täckning. Söker söker söker och försöker hitta förklaringen till varför det är så här. För jag vill ju inte tro på det pustlustiga uttrycket: Skillnaden mellan pojar och män är priset på deras leksaker.

Ärkebiskop emeritus John Vikström sa i Gamla onsdag att en man är en mansperson som insett att man har ett ansvar också för andra, inte bara för sig själva.

Flera bekanta vittnar om att deras män svikit inte bara dem utan deras barn och sitt ekonomiska ansvar. Oscar Ohlis pratar som det i sitt sommarprat.

Kan nån pojke i manskropp nu snälla förklara åt mig hur det kan vara så här? Det måste ju vara frågan om ett missförstånd? Och är det inte det hoppas jag innerligt att jag kan ge över ansvaret åt mina egna pojkar i tid så de inte förblir pojkar.

I väntan på att nån förklarar det här åt mig fortsätter min hårdskiva att scanna scanna scanna. För det kan ju inte vara så att män int behöver ta ansvar? Och är det så kan vi kvinnor inte se på honom som en cassanova utan se på honom som det han är, en förvuxen pojke, en looser.