En av de bloggar jag mer eller mindre aktivt följer är Hej hej vardag. Senaste inlägget handlar om att jobba under semestern. Hon länkar vidare till Peppes blogg som skriver om samma sak.
Jag har full förståelse för att mänskor med ett skapande arbete jobbar under sin semester. Det är ju då alla måsten försvinner som kreativiteten florerar. Det konstiga i inläggen är att båda skribenterna på något sätt måste försvara att de jobbar under semestern. Varför det?
Det onormala är väl att dra en skarp gräns mellan jobb och fritid, egentligen. I bondesamhället vävs arbete och fritid (vad nu det är?) ihop till en naturlig rytm. Det var med industrialismen stämpelkorten kom och tydligen för att stanna. Som statlig tjänsteman lever jag med stämpelklocka. Det som talar för en stämpelklocka är att den är ett arbetarskydd - en mätare på att man har rätt till sin fritid. Men den används snarare som något tvärtom: en mätare på att du jobbat tillräckligt. Och på rätt tid av dygnet. Stämplar du kvällstid utgår systemet från att du glömt att stämpla ut. Har du bara 5 minuters matpaus för att du är mitt i ett flöde så tar systemet ändå en halv timme av dig. Vaknar du (som jag nu och vill jobba då andan faller på kl. 05) så begriper systemet inte alls.
Av det mest frustrerande i mitt arbete är faktiskt stämplandet. Det gynnar ju ingen. Arbetagivaren skulle få mycket mera ut av mig ifall man mätte vad jag levererar. Det skulle sporra mig att jobba effektivt och ifall nån ännu till bemödade sig om att mäta kvaliteten i det jag gör så sku resultaten vara än bättre. Det jag gör blir liksom inte bättre av att jag sitter på min stol under kontorstid några minuter längre just den dagen.
